68-kyrkan

Med Kristus på 68-kyrkans stridsbanér och vår tids uppropskyrka

DEBATT. Den socialistiska 68-kyrkan har bidragit till förtryck och hindrat demokrati och utveckling i världen. Och åsiktskollektivet lever vidare i kyrkliga pamfletter och upprop, skriver debattör Jonas Gräslund.

I sin psalm ”Innan gryningen” (Sv Ps 717) diktar Ylva Eggehorn om hur Kristus befinner sig bortom alla våra bilder och aldrig är till salu till att användas som gisslan för vårt eget tyckande eller politiska åsiktande: ”Vi trodde du var användbar, till salu, vi skrev ditt namn på våra stridsbanér”.

Det finns anledning för oss alla att pröva oss inför psalmens ord, men orden drabbar på ett särskilt tydligt sätt det som i Johan Sundeens bok ”68-kyrkan – Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989”, Stockholm 2017, kallas ”åsiktskollektivet 68-kyrkan”.

Kollektivet hade en storhetstid under blivande biskopar som KG Hammar, Jonas Jonsson, Martin Lind och Lars Carlzon och uppbackades av organisationer som Kristna Studentrörelsen (KRISS) och Kristna fredsrörelsen (KRF) Den drev en marxistisk eller socialistisk agenda. De skrev Kristus på sina politiska stridsbanér och använde Bibel och kyrka som medel för sin kamp. De har bidragit till att ge människor uppfattningen att Svenska kyrkan är en åsiktskyrka med tydlig vänsterlutning.

Vad värre är, den socialistiska 68-kyrkan har, menar jag, bidragit till förtryck och hindrat demokrati och utveckling i världen. Men åsiktskollektivet kan sägas leva vidare idag, tydligast i ett antal kyrkligt sanktionerade politiska pamfletter och namninsamlingar som kallas ”upprop”, även om socialismen nu är nedtonad till allmänna vänsteråsikter om till exempel sjukförsäkringen.

KG Hammar menade på 70-talet att den som tar sin kristna tro på allvar bör bli socialist. Som om kristen tro skulle medföra en viss politisk uppfattning. Som om Jesus var socialist. Eller åtminstone socialdemokrat. 68-kyrkan och Hammar agiterade på 70-talet för statligt bistånd till socialistiska regimer och väpnade ”befrielserörelser”. Nu, i den mån de finns kvar, är gerillarörelserna terroriststämplade av EU. Tyvärr lyssnade makthavarna i vårt land på 68-kyrkan och andra vänsterintellektuella och hällde miljarder i bistånd över odugliga socialistiska regimer och mördande gerillor. Resultatet av 68-kyrkans agitation är förskräckande.

I Axess nummer 2 2017 avslöjas hur Sverige hemligt under trettio år stöttat marxistiska gerillor i Afrika med motsvarande 9,5 miljarder kronor. Guinea-Bissau, Angola och Mocambique utgör idag några av världens mest korrumperade och rättsosäkra länder. I Colombia och Peru och andra latinamerikanska länder har de marxistiska terroristerna orsakat enormt lidande och död och har förhindrat demokrati, fred och utveckling.

Här liksom överallt har den socialistiska praktiken visar sig omänsklig, förtryckande och utarmande på miljö och människor. 68-kyrkan måste ses som medansvarig. Världen hade varit lite bättre om vi sluppit alla 68-kyrkans försök att skriva in de socialistiska samhällssystemen som en del i Guds frälsningsplan för världen. ”Vi skrev ditt namn på våra stridsbanér”.

KRF, kristna fredsrörelsen, ägnade sig under 80-talet en omfattande kritik mot USA. Mycket litet eller ingenting skrevs om Sovjets invasion av Afghanistan eller exempelvis Solidaritet och deras kamp mot Polens militärdiktatur. Ronald Reagan och NATO jämfördes med Herodes medan kyrkliga kontakter och försoning med kommunismen i öst framställdes som del i ett bibliskt försoningsideal. ”Fredlig samexistens” var mantrat. ”Vi skrev ditt namn på våra stridsbanér”.

Nu är Hammar och KRF igång igen. Den här gången med Katarinauppropet. Den här gången vill man göra Jesus och Paulus till pacifister eller åtminstone stödjare av deras upprop. Uppropet vill förbjuda svensk vapenexport. Det är inte svårt att se vad konsekvenserna av ett svenskt vapenexportförbud skulle bli: Ökade marknadsandelar till Kinas och Rysslands vapenexport och större inkomster för dessa hänsynslösa regimer. Små stater i deras ”intresseområden” skulle bli än mer beroende av dem och andra auktoritära regimer.

Vapenexport är en viktig del i svensk vapentillverkning som i sin tur är en viktig del i ett svenskt militärt oberoende försvar. Det är svårt att se något viktigare arbete för freden än att bygga ett starkare svenskt militärt försvar idag. Uppropet menar att Sverige genom sin vapenexport är moraliskt skyldig till ökat flyktingmottagande.

Samtidigt stöder alltså uppropet indirekt Ryssland, den vid sidan av assadregimen främst ansvariga för krigets helvete i Syrien. Ryssland som inte lagt två strån i kors för att avhjälpa flyktingkatastrofen och som kommer fortsätta vara helt okänsligt för pacifistiska initiativ i sitt eget land. Troligt är dock att Ryssland, liksom Sovjet gjorde, hemligt kommer understödja pacifism och fredrörelser hos oss i väst.

Erfarenheterna från 68-kyrkans vänsterpolitiska vansinnigheter borde vaccinera alla framtida banérförare. Men det äger väl sin riktighet att det vi lär oss av historien är att vi inte lär av historien. Församlingsmedarbetare, informationsavdelningar på församlings-, stifts- och nationell nivå används idag av höga kyrkliga dignitärer för att på arbetstid sprida (vänster)politiska pamfletter som påsk-, jul- och Katarinauppropet.

Det är allvarligt därför att det ger intryck av att kyrkan är en gemenskap för visst politiskt tyckande.

Det riktigt allvarliga är när man använder Gud, Ordet eller kyrkan för att argumentera för sina egna politiska åsikter. Särskilt då vi har fått en kyrklig position att förvalta evangeliet för världens skull och inte för att skriva Kristus på egna åsiktsbanér.

  • 2 Kommentarer

    Logga in för att kommentera

  • Anders Kristoffersson

    Som gammal KRISS-are mellan 1967 och 1972 tycker jag det är rimligt att hålla proportionerna klara för sig när det gäller det s k. åsiktskollektivets inflytande in i våra dagar. Det är ju för övrigt inte en fråga som Johan Sundén behandlar i sin bok. Om man mäter kollektivets inflytande genom att se hur många av dem som Sundén för till gruppen som har varit och/eller fortfarande är biskopar finner man sedan 1990 är det 6 av 45 biskopar. I dagens biskopskollegium är 1 av 14. Nu finns det naturligtvis andra sätt att mäta kollektivets inflytande men det ger ändå en grov indikation.

  • Jonas Gräslund

    Min avsikt med artikeln var nu inte att försöka mäta 68-kyrkans inflytande, utan att peka på kontinuiteten i försöket att använda Gud som argument för den egna uppfattningen. De försöken fortsätter tyvärr, även utifrån roillen som kyrklig företrädare. Ett övertramp är ett för mycket.

Mer inom samma ämne