Medlemmen är A och O

Simplify, simplify skrev Henry David Thoreau i sin världsberömda betraktelse från halvt-annat år i den lilla boden vid sjön Walden i Massachusetts. Förenkla, så ser du klart på ditt eget liv, och ditt eget liv i skapelsen. Så mycket döljs av livets måsten i ting och relationer. Redan för hundrasextio år sedan var detta sensationellt och borgerskapet från Concord sökte sig ut till den extreme för att se och diskutera.

Svenska kyrkans strukturutredning har, i den flerhundraåriga räckan av utredningar som grunnat över och vänt på hur kyrkan är organiserad och fungerar, haft uppdraget att förenkla och förtydliga. 
Man går in i arbetet utifrån den grundläggande uppgiften gudstjänst, undervisning, dia­koni och mission, och drar frågan tillbaka till den enskilde församlingsmedlemmen med de två viktiga rollerna, eller formerna av ansvar: För det första att vi samlas till gudstjänst, för det andra att det väljs folk till kyrkans styrelser.

Men att stanna kvar i det enkla är det svåra.
Inledningsvis skriver utredningen att ”närhet, engagemang och gemenskap” ska det finnas ”utrymme för” lokalt, och så ”långt möjligt” ska organisationen vara ”enkel, tydlig och begriplig”.
Som ordvalen visar, så börjar redan här de obligatoriska träd i form av tradition och nuvarande strukturer växa, som till slut kommer att skymma skogen, om jag får uttrycka mig så om den grundläggande uppgiften.
Kyrkans verklighet är tvingande utifrån tusenårig historia och en obevekligt krympande ekonomi.  Därför landar utredningen i ett konkret förslag med omfattande konsekvenser. Förenkling och effektivisering är målet, ord och pengar ska vara nära varandra.

Pastoraten blir ny huvudnivå för ekonomi, administration och den enskildes inflytande via valurnorna. Församlingarna som samverkar i pastoratet får församlingsråd utsedda av kyrkorådet (församlingar som står ensamma utanför pastorat är fortsatt en möjlighet). Samfälligheterna försvinner och blir pastorat.
Det är ett intressant förslag utifrån traditionen. Det löser problem i de ytstora och folkfattiga enheterna och verkar fungera fram till stadsportarna in till Göteborg och Malmö. Men modellen blir svår att trycka dit på de stora samfälligheterna.

Finns det då skäl för symmetrins skull att tvinga dem bli pastorat modell 2011? Nej, priset blir för högt, sönderdelade samfälligheter leder till olyckliga konsekvenser, bland annat att skillnaderna mellan stark och rik och fattig och svag förstärks.
Att samfälligheterna blir ett enda superpastorat leder till att representationen via val blir utspädd bortom det rimliga. Därför är det inte en framkomlig väg.
Här är det dags att mana fram Henry David Thoreau igen: Förenkla, förenkla.
Strukturutredningens förslag borde utmanas av det grundläggande dilemmat: att i den nu drygt elva år gamla kyrkan är ungefär var tionde församlingsmedlem någon gång med vid gudstjänst – och lika stor andel deltar i val. Relevansen och förankringen är ytterligt svag.

Det är min starka övertygelse att strukturlösningarna måste byggas från den enskilde församlingsmedlemmens insatser, som förtroendevald, som engagerad, som gudstjänstbesökare. Utan högre delaktighet hotas kyrkan av kroniska bristsjukdomar som inga lösningar uppifrån botar.
Nu fortsätter diskussionen. Det sämsta som kan hända är att strukturutredningen underkänns på grund av de stora samfälligheterna.
Rätt väg är att man runt om i församlingarna i landet resonerar sig genom utredningen, och prövar dess konsekvenser: Vad betyder det här för oss och våra gudstjänster, vår undervisning, vår diakoni och vår mission? Kommer vi nära nog, bygger vi engagemang, stärker vi vår gemenskap? Får vi församlingsmedlemmarna med oss?

Anders Ahlberg

Replik: Hur hanterar kyrkan att den vuxit så starkt?Förra året inbjöds församlingar att ge synpunkter på strukturförändringar för framtidens Sven­ska kyrka. Utmaningarna var exempelvis skillnaden mellan stad och land, kyrkobyggnaderna och den krympande ekonomin. Jag vet inte hur de 528 församlingarna som deltog i diskussionen svarade.

Men en svårighet som finns inbyggd i samtalet är vad man frågar efter och vilka som svarar. Diskussionen rör strukturfrågor, men strukturfrågor behöver ibland utmanas i sina traditionella beståndsdelar för att nya tankar ska kunna framträda.
 Dessa konkreta utmaningar är ganska allvarliga. Ta ekonomin. En stor ekonomisk post är kyrkans anställda. Om man står i valet mellan att satsa på vissa verksamheter eller minska antalet anställda, på vilket sätt ger strukturutredningen svar? Struktur och innehåll hör ihop, vilket man också skriver i inledningen, men vad som övergripande behöver göras besvaras inte.

En intressant del i utredningen är den historiska exposén över kyrkoorganisationens utveckling. Ett exempel: antalet befattningar i de lokala församlingarna har mellan 1971 och 2009 ökat med 90 procent. Tjänster som församlingspedagog och diakon har ökat med 400 procent. Totalt har antalet befattningar ökat med 50 procent. Det är en ekvation som inte går ihop. Hur ska kyrkan hantera situationen pastoralt? Om man nu bestämmer sig för dessa strukturförändringar så är det bra att inse vad Anders Ahlbergs guru Thoreau skrev: ”Den som reser ensam kan starta i dag, den som reser
i sällskap måste vänta tills de andra är färdiga.”

Susanne Wigorts Yngvesson