Mer makt åt diakonerna

Drygt hälften av diakonerna är missnöjda med sin ställning i församlingen. De tycker att de har för låg status och att detta stör dem dagligen. Ännu fler är kritiska till att de inte har samma möjligheter som prästerna har att göra karriär och bli chefer.
Frågan om makt och status har alltid varit känslig i kyrkan. I början av 90-talet kämpade präster i Stockholm för högre lön och gick i demonstrationståg med skylten ”Lön efter prästation”. Detta sågs av en präst i Norrlands inland som ett bevis på ”mycket svag kallelsetanke”.

Diakonyrket går tillbaka på den tjänande, stöttande diakonissan som skulle skapa utrymme för andra och inte framhäva sig själv. Men idealet att vara självuppoffrande och ointresserad av egen vinning gäller alla, även präster. I praktiken har ändå prästen fått mest ljus på sig och sina insatser, högre lön och chans att bli chef i församlingen.
Är det fult att önska sig högre status i församlingen? Nej, det är det inte.
Status och lön hör ihop med grundläggande värden som att bli sedd och uppskattad för det man gör. Den typen av respons behöver alla för att kunna göra ett bra jobb.
I det enskilda fallet kan en diakon dessutom sitta inne med den bästa arbetsledande kompetensen men tvingas se att jobbet går till en präst därför att han eller hon är präst. Det är inte konstigt att det svider.
Kyrkoherden har läroansvar, och det hör ihop med den teologiska utbildningen. Detta är ett faktum. Men kyrkoherden ägnar sig åt en mängd arbetsuppgifter. Alla behöver man inte vara teolog för att sköta.
En magisteruppsats från 2009 av Magnus Hedin, Uppsala universitet, visar att kyrkoherdejobbet bäst beskrivs som flera olika yrken kombinerade med varandra. Den allra mesta tiden går åt till organisation och administration. Nästan ingen tid används till undervisning, och en mindre del till pastoralt arbete.

Församlingarna behöver en mer kreativ, mindre statisk syn på ledarskap. Det måste vara möjligt att dela ledarskapet mellan en präst och en diakon, där var och en gör det den är bäst på. Detta är också ett sätt att coacha hela diakonyrket fram till en mer framskjuten position i kyrkan. En arbetsledande befattning skulle ge diakonerna en plattform att formulera sig med större tyngd. Och viktigast av allt - mer inflytande över hur det diakonala arbetet bedrivs och präglar hela arbetslaget.

Både präster och diakoner får lära sig ledarskap under sin grundutbildning. Men det finns en särskild behörighetsgivande utbildning för präster som vill bli kyrkoherdar, och från och med januari 2013 kan domkapitlen välja att göra den obligatorisk. Samma krav kan ställas på andra yrkesgrupper som vill vara arbetsledare i församlingen.
Diakonen är ingen epaversion av en präst utan bäst på sitt område. Ett område som är viktigt i dag i kyrkan och med all sannolikhet växer i betydelse i framtiden.   

Brita Häll

Rekyl: Diakonernas arbete ökar kyrkans trovärdighet
Det är lätt att förstå diakonernas frustration över ojämlik status och lönesättning. Generellt sett hade en församlingsdiakon förra året knappt 47 000 kronor mindre i plånboken än en komminister. Å andra sidan hade diakonerna  24 000 kronor mer än församlingspedagogerna.
Det finns en tradition, huggen i sten, att präster bör utföra vissa typer av arbeten, även om de inte alltid klarar av det. Men det är ju inget som säger att en präst är en bättre arbetsledare är en diakon. Å andra sidan vill vi inte heller se exempelvis en kanslichef på ett stiftskansli ta över ruljangsen och göra biskopen till en marionett. Vi har en dubbel ansvarslinje och det finns en teologisk poäng med det.

Jag är inte förespråkare för en likalönsprincip. Den som arbetar mer, har bättre utbildning eller meriterar sig bör få mer lön för mödan. Men lönebildningen borde inte följa en viss yrkeskategori. En lat och trög präst bör ha mindre lön än en flitig och alert diakon. Och en diakon som mest åker runt och dricker kaffe, som en präst beskrev för mig, borde se sig om efter ett nytt jobb.
Sett i ett större perspektiv är frågan snarare vilka tjänster som kommer att finnas över huvud taget. Inte vem som får mer eller mindre, utan vem som bedöms behövas mest. Här har nog prästerna ett övertag sett ur ett internkyrkligt maktperspektiv.
Men det är förmodligen diakonerna som har folkets stöd i allmänhet. Svenska kyrkans trovärdighet vilar till stor del på flitiga diakoners arbete och det borde synas även lönemässigt.

Susanne Wigorts Yngvesson