Mer medkänsla i praktiken

Bilderna från Haiti berör. Vi påminns om hur skört livet är. Hur ett ögonblicksskeende kan förändra livsvillkoren i grunden. Vi påminns också om vad det är att vara människa i relation till andra.
När El Salvador 2001 drabbades av jordbävning formulerade Jon Sobrino, en av Centralamerikas mest betydelsefulla teologer, en text som han kallade  Jordbävningens teologi. Han skrev:
”Ett jordskalv är inte bara en stor tragedi utan ger också en röntgenbild av tillståndet i ett land. Dess ojämlika konsekvenser beror inte på naturens nyckfullhet utan på hur vi människor ser på och hanterar varandra.”

Jon Sobrino var då verksam vid Oscar Romero-centret i San Salvador. 1989 var han bortrest vilket räddade hans liv. Sex av hans kolleger mördades utanför centret. Nio år tidigare mördades ärkebiskop Oscar Romero under en nattvardsmässa i ett kapell. Ingen har kunnat ställas till svars för dåden och El Salvador förblir ett av världens våldsammaste länder.
Sobrino skrev utifrån en förtvivlan över tillståndet i landet som bär frälsarens namn. Men han ville gestalta en jordnära teologi som kunde bära människor och kyrkor vidare:
”Vi hoppas på en solidaritet som hjälper oss att återuppbygga förstörda hus, men särskilt hoppas vi på den solidaritet som kan bygga upp vårt folks självkänsla och människovärde. Vi hoppas på hjälp att bygga upp vägnätet, men särskilt hoppas vi på hjälp att skapa vägar till nytt liv. Vi hoppas på stöd för att kunna restaurera förstörda kyrkor, men särskilt hoppas vi på den solidaritet som kan upprätta Guds folk, Guds folks hopp och Guds folks synliga samhörighet varhelst i världen de olika lemmarna i Kristi sargade kropp än bor.”

Orden påminner oss om att teologisk reflektion kring det som sker aldrig får vara ett akademiskt tidsfördriv utan är en nödvändig grund för att kunna ana sanningen om våra livsvillkor och uppenbara skyldigheten att alltid låta våra mest utsatta medmänniskors erfarenheter vara en självklar del i den teologiska reflektionen. Att vara teolog är inte att söka svar på den akademiska frågan ”vad är tro?” utan att söka efter svar på den existentiella frågan ”vad innebär det att vara människa?”
Det kan vara svårt att förstå hur teologiska samtal kan hand­la om kyrkosyn eller antalet sakrament samtidigt som världen ser ut som den gör. För oss borde den ständiga reflektionen över vardagens erfarenheter vara den viktigaste teologiska arbetsuppgiften.

Hos alla de människor som nu osjälviskt arbetar för att gräva fram överlevande och ta hand om katastrofoffren blir Gud synlig. I det som sker finns en utmaning till oss andra. Det gäller, med Jon Sobrinos ord, att vi måste vara hemmastadda i tillvaron sådan den är för att kunna hjälpa andra. Vi måste bli berörda och känna smärta när vi ställs ansikte mot ansikte med de liv som hotas eller släcks.
Vi behöver känna vrede över den orättvisa som finns bakom tragedin för att vi ska kunna hjälpa varandra i nödens stund. Och viktigast av allt: dessa insikter kan hjälpa oss till den medkänslans praktik som kan rädda oss. Gud är i det flyktingläger där de samlas som inte längre äger något annat än sorgen över allt och alla som gått förlorat. Gud är där, inte som förklaring, men som närvaro.

En teologisk reflektion över Guds närvaro och frånvaro i vardagen måste vara en självklarhet också för oss i Sverige. Oftast är vi sysselsatta med annat. Vi håller en verksamhetsapparat igång. Vi träter om formuleringar. I stället borde vi fråga oss vad Gud vill att vi ska se och vara i det samhälle som är vårt. Då kanske vi upptäcker den förväntan som finns på oss att börja tala om Gud, om Guds förväntan och Guds många överraskande sätt att komma oss till mötes. Också i katastrofernas mitt.

På Haiti kommer nya kyrkor att resa sig som hoppets tecken, men återuppbyggandet tar tid. Vår solidaritet behövs långt efter att mediernas sökarljus riktats åt andra håll. Den självklara viljan att hjälpa får inte ebba ut.
Djupast handlar den viljan om det som bör vara trons innersta drivkraft: inte att bli mer religiös utan vilja bli mer människa mitt i vardagens många skiftande kallelser.

Eva Brunne  
biskop Stockholms stift

Bo Larsson
stiftsprost Stockholms stift