Såväl Erik Eckerdal som Martin Berntson, Kyrkans Tidning nummer 47/14, menar att min socialliberala allegori publicerad i Kyrkans Tidning nummer 45/14, vars syfte är att åldersbestämma Svenska kyrkan, inte bara är ekumeniskt kontraproduktiv utan teoretiskt misslyckad.
Med parallella resonemang skulle vi nämligen tvingas till orimliga slutsatser, som till exempel att den bysantinsk-ortodoxa kyrkan, till nuvarande patriarken Bartolomeus förtret, blev ”en helt ny kyrka som grundades i och med splittringen” år 1054, eller att ”den nuvarande koptiske patriarken Tawadros II inte längre kan göra anspråk på att vara den 118:e patriarken av Alexandria eftersom hans egyptiska lokalavdelning avskildes från de båda huvudkontoren i Rom och Konstantinopel redan på 400-talet”.
Mina kritiker tar dock grundligt miste. Ingen ortodox kyrka har någonsin haft sitt huvudkontor, om vi går vidare i allegorins fotspår, i Rom, och den koptiska kyrkans huvudkontor har alltid legat i Alexandria. I jurisdiktionsbemärkelse innebar Kalcedon-konciliet år 451 och den ömsesidiga bannlysningen år 1054 just ingenting alls för vare sig den koptiska eller bysantinsk-ortodoxa kyrkan. De var redan autonoma enheter i Kristi kyrka, och hade så varit alltifrån respektive grundande.
Uppsala medeltida ärkestift var tvärtom inte alls autonomt gentemot huvudkontoret i Rom. Skillnaden mellan exempelvis 300-talets koptiska kyrka och 1300-talets svensk-katolska kyrka är ecklesiologiskt fundamental.
Måhända anser mina kritiker alltjämt att mitt allegoriska resonemang är ekumeniskt kontraproduktivt, men att det skulle vara teoretiskt misslyckat återstår att visa.
Martin Lembke
FD, religionsfilosofi, Lunds universitet
LÄGG TILL NY KOMMENTAR