Missionsprovinsen

Missionsbiskopen: Låt Missionsprovinsen och Svenska kyrkan samtala

Antingen försöker vi lösa våra mellanhavanden genom bannlysningar och rättsprocesser. Eller så närmar vi oss varandra i förutsättningslösa men respektfulla samtal. Det skriver Roland Gustafsson, missionsbiskop, med anledning av att Missionsprovinsen uppmanats att lämna Svenska kyrkan.

Domprosten Kjell Ove Nilssons debattartikel i Kyrkans Tidning nummer 18/16 ger anledning till ett förtydligande för Missionsprovinsens räkning.

Missionsprovinsen har växt fram i Svenska kyrkans andliga tradition. Det är från Svenska kyrkan vi fått den evangelisk-lutherska bekännelsen. Likaså vårt sätt att fira gudstjänst, att organisera oss med biskop, präst och diakon. Vi står på så sätt i kontinuitet med den reformerade Svenska kyrkan, men även med den medeltida svenska kyrkoprovinsen och därigenom med den historiska kyrkan ända tillbaka till Jesus och apostlarna. Missionsprovinsen och Svenska kyrkan har i stor grad gemensam tro, bekännelse och lära. Trots att det finns mycket som förenar oss, står vi långt ifrån varandra – inte minst i frågor som berör Skriftens auktoritet, ämbete och äktenskap.

Missionsprovinsen finns till eftersom Svenska kyrkan inte kunnat erbjuda en framtid för en del av de väckelserörelser som räknat med hemortsrätt i Svenska kyrkan. När Missionsprovinsen bildades var tanken att det skulle vara ett fritt stift i Svenska kyrkans andliga tradition. Det har inte alla accepterat. Svenska kyrkans relation till Missionsprovinsens liknar på många sätt splittringarna under 1800-talet, fenomen som Svenska kyrkan under lång tid arbetat för att läka. En tydlig skillnad är emellertid att Svenska kyrkan aldrig obehörigförklarade de präster som var engagerade i EFS eller Missionsförbundet.

Självklart förstår vi i Missionsprovinsen att det är en besvärande och oklar situation för Svenska kyrkan. Samma sak gäller för Missionsprovinsen, och även för de väckelserörelser som har svårt att veta hur man ska förhålla sig till såväl Svenska kyrkan som Missionsprovinsen. Vår koppling till varandra är dock inte så enkel att hugga av, eftersom vi delar en gemensam historia. Missionsprovinsen har inga dunkla ekonomiska avsikter. Kopplingen till Svenska kyrkan snarare skadar än gynnar oss ekonomiskt.

I den uppkomna situationen finns det två alternativ, båda med reformatorisk förebild. Antingen försöker vi lösa våra mellanhavanden genom bannlysningar och rättsprocesser. Eller så närmar vi oss varandra i förutsättningslösa men respektfulla samtal. Det förstnämnda alternativet kan framstå som enkelt, men precis som med de evangelisk-lutherska kyrkornas relation med den romersk-katolska kyrkan, leder detta till fördjupad splittring, knappast önskvärd i en tid då kristen tro är på tillbakagång.

Med reformationsjubileet i åtanke kommer jag för Missionsprovinsens räkning i stället att vädja om förutsättningslösa men respektfulla samtal. Allt med förhoppning om att den Helige Ande ska leda oss alla till sanningen, nåden och gemenskapen i Hans Heliga Ord. I ljuset av Pingstens under är vi förpliktigade att praktisera apostlarnas och den första kristna kyrkans exempel (Apg 2): en tydlig Kristus-förkunnelse som leder till samvetsväckelse, kallelse till omvändelse och proklamation av syndernas förlåtelse. Då delges Andens gåva, och nådens medel kommer i funktion. I vår tids Sverige, präglat av sekularisering och avkristning, är sammanfattningen tänkvärd: Petrus vädjade till dem med många andra ord också, och han uppmanade dem: ”Se till att ni blir räddade undan detta onda släkte.”

 

Roland Gustafsson

Missionsbiskop                   

 

 

 

Mer inom samma ämne
Missionsprovinsen
Missionsprovinsen