Missionsprovinsen borde lämna Svenska kyrkan

Är det för att ekonomiskt överleva som Missionsprovinsen hänger med i en kyrka som man egentligen inte längre känner sig hemma med? Frågan ställs av Kjell Ove Nilsson, tidigare domprost i Göteborg.

Det har blåst upp en liten storm kring Överklagandenämndens beslut att ge vissa präster tillbaka rätten att vara präster. Det gläder mig att biskop Per Eckerdal överklagar beslutet, som inte bara kör över biskop och domkapitel utan faktiskt också själva kyrkans ordning.

Det visas ju också av försvarsadvokatens argumentation i ett inlägg i Kyrkans Tidning nummer 15/2016, där han tydligt ifrågasätter de nuvarande domkapitlens sammansättning och därmed funktion och kompetens i förhållande till prästerna i stiftet.

Det är rätt uppseendeväckande. Man måste alltså påstå att domkapitlet inte är kapabelt att döma om prästers rätt att utöva sitt ämbete, för att därigenom kunna hävda att Överklagandenämndens beslut är riktigt!

Men jag lämnar de juridiska vändningarna för att beröra en annan fråga som jag menar är själva grundfrågan: vad är egentligen Missionsprovinsen? Ett samfund eller en rörelse inom Svenska kyrkan.

Från Missionsprovinsens sida har man gärna velat se sig som en väckelserörelse inom Svenska kyrkan, i likhet med EFS. Men EFS som fristående organisation har alltid velat vara i samstämmighet, låt vara med en tidvis tydlig kritik av kyrkan i stort. Det finns som Per Eckerdal påtalar, som förutsättning för samverkan ”en grundläggande solidaritet med Svenska kyrkan och dess grundläggande ordningar”.

Det är här jag sätter ett stort frågetecken vad gäller Missionsprovinsens solidaritet. Det finns ordningar som man där utan vidare sätter sig över, i synen på kvinnors rätt till prästämbetet, i fråga om så kallat homoäktenskap, för att inte tala om den hårda kritik som ofta levereras mot kyrkans undervisning, predikan och andra kyrkliga funktioner och aktiviteter. Det verkar inte som man trivs eller vill acceptera vad Svenska kyrkan står för i tro och liv. Det räcker inte att hänvisa till Svenska kyrkans bekännelseskrifter eller med lämpliga ordval påvisa sin hemortsrätt i Svenska kyrkan.

Är det inte så att Missionsprovinsen faktiskt är en fristående kyrkobildning, som dessutom viger egna präster och biskopar. Ragnar Block talar ju om att präster kan leda gudstjänster ”i andra samfund” (enligt artikel i Kyrkans Tidning nummer 15/2016). Är det inte ett indirekt erkännande av sitt eget samfund som just ”samfund”?

Vore det inte hederligare att som P P Waldenström lämna kyrkan (och EFS) 1878, då Svenska Missionsförbundet bildades? Hur länge ska en sådan kyrkobildning åka snålskjuts på Svenska kyrkans snällhet, bland annat genom att utnyttja juridiska argument?

Hur länge ska Svenska kyrkan själv tillåta att Missionsprovinsen lever vidare i denna skuggtillvaro? Eller är det mest för att ekonomiskt överleva som man hänger med i en kyrka som man egentligen inte längre känner sig hemma med?

 

Kjell Ove Nilsson

tidigare domprost i Göteborg

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.