Biskoparna utses enligt ett gammaldags valsystem där olika särintressen spelar en avgörande roll.
Ett är vigningstjänsten som här själva ska utse sin domare. Det blir en intressant jämförelse om man gör den med de principer som gäller för övrigt rättskipande och de principer om obundenhet som gäller i övrigt rättsväsende. I spåret av denna tankevurpa kan vi förstå missnöjdheten och den tandlöshet som kännetecknar domkapitlen.
Biskopen viktigaste uppdrag är som ordförande för stiftsstyrelsen. Här krävs kunskap och ett ledarskap av stora mått. Rekrytering ska ske utifrån dessa krav och inte med det ”Robinson-koncept” som är i dag. Meriter och erfarenheter i stället för dagsformen vid en ”showliknande” hearing. Personlighet och karaktär i stället för ryggdunkande, röstfiske och gammal vänskap.
Trots ovanstående har en del rekryteringar blivit riktigt bra, men det kan aldrig motivera att systemet inte moderniseras.
Vi måste jobba med kyrkan i tiden!
Per-Henrik Bodin
Frök, Styrnäs
LÄGG TILL NY KOMMENTAR