Kyrkohandboken

Musik ingen vara bland andra

Musik. I bästa fall kan reformationsåret 2017 skärpa blicken för att Luthers kärlek kan fördjupa och förnya förståelsen av musiken som gåva till människan och till kyrkan.

Musikforskare och musiker tenderar att vara osedvanligt förtjusta i Martin Luther. Ändå är Luthers syn på musiken knappast mer intressant än andra författare under renässansens tidevarv. Men få läsare kan undgå att smittas av hans sprudlande glädje och kärlek till fru Musica.

Från och med torsdagen 14 september samlas forskare och musiker från fyra kontinenter vid en konferens vid Uppsala universitet för att diskutera just Luthers syn på musiken, och ännu mer vilken betydelse den har haft under 500 år. Lutheraner hävdar med jämna mellanrum att deras tradition utmärks av en speciellt generöst inkluderande hållning till både musiken.

Den som söker stöd för en sådan tes tenderar att söka sig till skapelseteologin. Medan en reformator som Jean Calvin presenterar musiken som en mänsklig konst att nyttja till välbehag, har den en annan typ av värde hos Luther. Den är skapad med sin egen integritet och utgör en del av själva skapelseordningen – långt före det att människan tar den i bruk. Den blir också nödvändig för kyrkan på ett annat sätt än i samtidens katolska tradition, då Luther upphöjer tacksägelsen till ett av hennes grundläggande kännetecken.

Den inklusiva hållningen är också typisk för Luther. I hans musiksyn ryms såväl ljudet av den enklaste och mest vardagliga rörelse genom luften, som fågelsång och den mest avancerade konstmusik. För honom är det den senare som är mest intressant i teologisk mening, för det är den som säger mest om människans frihet och förmåga att använda den gudomligt givna musiken till nyskapelser som går bortom skapelsens första ramar.

Även om musikforskare knappast upphört att läsa Luther om musiken har dock teologin i ett samfund som Svenska kyrkan nästan helt slutat göra det, kanske främst genom inflytandet från Andra Vatikankonciliet på 1960–talet. Hur Luther då har kommit att användas, säg fram till och med processen med ny kyrkohandbok, är i sig en del av hans inflytande genom historien.

Med den pastorala viljan att finna relevant gudstjänstmusik har en musiksyn spridits där musiken lätt kommer att ses som en förbrukningsartikel, något det inte är så noga med eftersom den ändå likt ett klädesplagg kommer bytas ut i takt med marknadens lagar. Kanske är det som behövs att med Luther mer se musiken som ”Guds största gåva”, något som kyrkan får till låns utan att äga den.

I bästa fall kan då en mångsidig förståelse av dess möjligheter blomstra. Hos Luther den avancerade vokalpolyfonin står granne med pedagogiska folkliga sånger i kyrkans liv. Det övergripande kriteriet är att musiken sätter Guds ord ”i svang”, vilket förstås kan ske på en lång rad sätt.

Musiken kan väcka längtan efter tro eller föra ordet till hjärtat och inpränta det där. För Luther kan Gud predika även enbart genom musik i sig, men för att se det krävs i realiteten ofta en god förankring i ordet. I grund och botten är det nog så att ordet och musiken är ömsesidigt och intimt beroende av varandra. Ju mer levande ordets förkunnelse är desto större relevans får musiken – och vice versa.

Den liturgiska förnyelsen under 1900–talet tog ofta sin reformator på allvar och arbetade precis som han både konkret och noggrant med relationer mellan text och ton, i psalm och liturgisk sång. En äktluthersk bildningstanke präglade även utbyggnaden av musikundervisning och körliv i både kyrka och samhälle.

Frågan om vilka möjligheter som ligger i en luthersk musiksyn för nutiden är ännu nästan helt obesvarad. I bästa fall kan reformationsåret 2017 skärpa blicken för att Luthers kärlek kan fördjupa och förnya förståelsen av musiken som gåva till människan och till kyrkan.

Mer inom samma ämne
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken