Efter fyra dagar av musik och seminarier är det bara att hoppas på att arrangörerna fått blodad tand och fortsätter. I en tid när USA-importen Halloween alltmer präglar veckan före Allhelgona så är det befriande med ett avstamp i något helt annat, betydligt stökigare och mer oförutsägbart.
Inget ont med tv-kanaler som sänder skräckfilm varje kväll och orange pumpor som grinar med sina tandlösa leenden i vart och vartannat skyltfönster. Men lika gärna som Halloween flyttat in i vår kalender, så kan Sacred Music Festival också få göra det.

Två saker framstår extra tydligt när festivalens sista ton har klingat ut. Dels att det går en märklig känsla av samhörighet från norska psalmer i bluestappning till den armeniska duduken och klassisk persisk sång, dels att den här musiken drar en brokig blandning av gamla och unga, entusiaster och nyfiket undrande.
Om festivalen ”överlever” så skulle den kunna bli en lika självklar mötesplats i senhösten som dess betydligt äldre kusin, bokmässan i Göteborg. Nu när Sveriges Radio dragit ner den här typen av musikprogram till ett minimum, så kanske den andliga musiken istället överlever på livescenen. Det är inget dåligt alternativ.

Dag Tuvelius