Namnbomba kritiker med expertnamn

I ett inlägg i Kyrkans Tidning nummer 13/17 påstår domprosten i Visby domkyrkoförsamling, Mats Hermanssons, att det skulle vara felaktigt av musikvetaren Mattias Lundberg att påstå att ”revisionsgruppens förslag inte bygger på expertkunskap”.

Gång på gång har vi fått höra att kyrkohandbokens musikdel är väl förankrad bland den musikaliska expertisen, att många experter varit delaktiga och att kritiken inte varit så omfattande. Hermansson själv skriver, utan att lägga fram något som helst bevis för sitt påstående att förslaget ”har involverat många sakkunniga” och min fråga är… vilka?

Vilka musikaliskt sakkunniga varit involverade och samtidigt kunnat ställa sig bakom förslaget?

När vi i december förra året erbjöds att chatta med revisionsgruppen ställde jag den frågan. ”Vilka experter ur kyrkomusikområdet har varit delaktiga i processen med khf?” och fick då svaret av Solveig Ininbergs:

”Utgångspunkten har i arbetet varit att ha hög kompetens och att det är själva handboksmaterialet som ska bedömas och inte vem som har bearbetat eller varit inne i olika faser. Då har material av olika slag bedömts anonymt, ibland i flera steg.” Här kunde Ininbergs alltså inte nämna en enda kyrkomusikalisk expert, som varit delaktig. Antagligen än mindre någon som även stått bakom förslaget. Nej, då används ordet ”anonymt”.

Men vem vinner på att skriva så? Först och främst har det aldrig varit någons mening att bedöma något annat än själva handboksmaterialet. Men framför allt… om kritiken hade varit obefintlig och sporadisk, så hade ju Ininbergs och hela handboksarbetet tjänat på att namnbomba oss kritiker med experter som helhjärtat stått bakom förslaget. Att fasthålla expertisens anonymitet visar ju bara på att någon sådan inte existerar.

Det finns inga, eller i alla fall ytterst få, kyrkomusikaliska sakkunniga som vill ställa sig bakom detta handboksförslag. Däremot finns det experter som varit delaktiga, men som valt inte stå bakom förslagets musikdel. Där har vi Karin Nelson, professor vid Norges musikkhøgskole i Oslo och Lars Åberg, f.d. domkyrkoorganist i Linköping, som tydliga exempel.

Och varför kan man undra? Jo, det kan jag förklara för domprost Hermansson, som så ivrigt raljerande kallar kritik mot kyrkohandboksförslaget ”alternativa fakta”. Kyrkohandbokens musikdel håller inte för de krav som stora delar av oss kyrkomusiker ställer på en handbok. Det visar framförallt Maria Löfbergs namninsamling, som minst en fjärdedel av kyrkomusikerkåren skrev under vid det senaste årsskiftet.

Kom inte och säg att musikalisk expertis har varit delaktig och inte heller att kritiken skulle vara ”alternativ fakta” för det stämmer inte. Hade det funnits sakkunniga som stått bakom förslaget hade vi, sedan länge, hört talas om dem.

Domkyrkoorganisten i Stockholm, Mattias Wager uttryckte sig på följande sätt i P1 i maj förrförra året om projektledningen, att den ”nästan uteslutande består av icke-musiker”. Av det kan man kanske förstå att resultatet inte blev så lyckat.

Jag kan naturligvis bara tala för mig själv, men jag vet att jag inte är ensam i kritiken mot förslaget. Nej, vi är många, minst en fjärdedel av kyrkomusikerkåren. Och jag tror att många av oss ställer oss bakom Folke Bohlins sista ord i sin, förut hemligstämplade, skrivelse: ”Förslaget till gudstjänstmusik bör genomgå en förnyad grundlig revision”.

Ja, kyrkohandboksförslaget har inte ändrats mycket mellan 2012, 2016 och 2017 och den kyrkomusikaliska expertisens godkännande lyser fortfarande med sin frånvaro.