DEBATT. Från att ha varit en ”prästkyrka” har kyrkan kantrat åt andra hållet. Låt oss hitta balansen på nytt, med mindre enheter och med domkapitel och biskop i sina historiskt givna och väl avvägda roller, uppmanar Kjell Ove Nilsson.
Det är det senaste (?) utköpet av kyrkoherdar som får mig att ropa högt. Och det är jag ju inte ensam om. Ännu en av dessa ”superkyrkoherdar” som får gå, arbetsbefriad och med full lön, denna gång i Malmö, Sveriges största pastorat. En stor skandal gäller redan pengarna, inte så mycket i just detta fall, men sammantaget hundratals miljoner, särskilt sedan den nya organisationen infördes för några år sedan. Pengar som i stället borde ha använts direkt i kyrkans och evangeliets tjänst, i mission, barnarbete, diakoni…
Men kyrkoherde och kyrkoråd i Malmö har beslutat att gå skilda vägar, som man säger. De har haft lite olika syn på saker och ting, brukar det heta. ”Felet” med de flesta utköpta präster tycks vara, att de är driftiga och initiativrika och vill driva utvecklingen framåt med det som är kyrkans uppgift. De har då, enkelt uttryckt, inte velat ”lyda” sina överordnade i kyrkorådet. Det är givetvis viktigt att följa överenskomna regler och arbetssätt, men sådana måste vara i linje med vad det är att vara kyrka här och nu. Det är då av största vikt att prästers erfarenhet och kompetens tas till vara i samspel med förtroendevalda och andra anställda.
Som jag ser det finns det nu tre områden som – för evangeliets skull – kräver den största omsorg och eftertanke. Och i nuläget också högsta prioritering:
● Prästers utbildning och beredskap för att leda kyrkan på olika nivåer måste intensifieras och fördjupas. Det gäller alltså inte främst management- och ledarskapsfrågor utan också tydligare och mer riktade studier i bl.a. teologi och ecklesiologi, tillämpat in i det praktiska och dagliga kyrkolivet idag. Det handlar om Kristi kyrka, inte vilken stor ekonomisk eller politisk organisation som helst. Den prästerliga kompetensen måste utformas därefter.
● Men då blir denna nästa punkt ännu viktigare. Den handlar om de kyrkliga maktstrukturerna, idag likväl i demokratins namn, alltmer märkbart på olika plan i kyrkans liv, från Kyrkans hus i Uppsala till minsta församling på landet. I de nya storpastoraten finns det helt klart ett rätt stort utrymme för härskarteknik och maktkamp. Detta visar sig också i förhållandet mellan kyrkoråd och kyrkoherdar. ”De förtroendevalda” har ju getts förtroende för att vara med och leda det som har att göra med kyrkans sändning och uppdrag bland människor på just den ort de är valda. Också dessa förtroendevalda är i behov av vidare utbildning inte bara i ekonomi och organisationskunskap utan också i så kallade teoretiska sammanhang som handlar om människosyn och kyrkosyn. Allt för att befrämja kyrkans framtid i samspelet mellan alla berörda parter. Det är inte att sitta vid olika bord, det är samma bord, fast på olika sidor!
● Den avgörande punkten idag gäller naturligtvis den nya organisationen med storpastorat, modell storkommun, län och regioner. De har blivit otympligt stora, svåröverskådliga och ofta mycket heterogena till sin karaktär. Kanske med 16 till 18 gamla församlingar och kyrkor, eller flera. På ledarplats frågade KT i nummer (14/17), om utköpen är ”ett nödrop” från storpastoraten. Så är det nog. Och jag tror att de är själva boven i dramat, obegripliga från början, eftersom de strider mot kyrkans väsen som lokal och människonära kyrka, och med tiden har de blivit alltmer ohanterliga. Det är tid att utvärdera och snarast skrota strukturutredningen och dess orimliga följder. Det finns ingen anledning att vänta lite, så att den nya organisationen får tid ”att sätta sig”. Den har redan satt sig, och den har suttit fel!
Från att ha varit en ”prästkyrka” har kyrkan nu kantrat åt andra hållet. Låt oss hitta balansen på nytt, med mindre enheter, människotillvända och evangelieriktiga, och med domkapitel och biskop i sina historiskt givna och väl avvägda roller!
Det är inte att vrida klockan tillbaka, det är att på nytt skapa en kyrka som får vara kyrka litet mer! En evangelisk kyrka, en reformationens kyrka för vår tid! Det här är något att ta itu med på allvar, för kyrkomöte, kyrkostyrelse, biskopar, präster och kyrkoråd!
För nu får det väl vara nog!
LÄGG TILL NY KOMMENTAR