Kyrkan i samhället

Nu måste kyrkan orka höja blicken

Framtiden. Kyrkan har fullt upp med sig själv och sin roll i en ny situation. Men ansvaret inför framtiden gör att vi måste orka höja blicken, menar Niclas Blåder, stiftsprost i Stockholm.

Kyrkovalet är genomfört och nya grupper på de olika nivåerna håller på att bildas. Det stora arbetet för förtroendevalda, anställda och alla kyrkligt aktiva att gemensamt fundera kring målet och hur vi på bästa sätt når dit drar igång. Vilken kyrka vill vi vara?

”Tror ni verkligen att det är slut med Tyskland därför att ett par tusen beväpnade slynglar bär sig illa åt på gatorna. /…/ Vad är ni rädda för? Tror ni man kommer att stänga våra butiker? Tror ni man kommer att lägga beslag på vårt rörelsekapital? Därför att vi är judar? /…/ låt mig vara för era amsagor. /…/ Tror ni att hela detta folk på sextiofem miljoner människor har upphört att vara ett kulturfolk därför att de gett ett par dårar och skurkar rätt att prata. Jag tror det inte.” (Oppermanns s. 176-177, Nilsson Förlag)

I denna tid av ”uppstart” läser jag boken Oppermanns av Lion Feuchtwanger och jag måste nästan stanna till på varje sida för att fundera på hur det ser ut idag, hos oss. Ännu är boken bara halvläst, men jag kan redan nu säga att boken har träffat mig – hårt. Boken skildrar en judisk familj i det tidiga trettiotalets Berlin. Närmare bestämt från mitten av december 1932 till sommaren 1933 och är skriven nästan vid samma tidpunkt. Den kom ut i Tyskland mot slutet av 1933.

Det är en roman skriven i realtid. Sex år innan kriget bröt ut. Det du och jag vet kommer att hända under kriget kände inte Feuchtwanger till. Han beskrev bara genom sina romanfigurer det han såg omkring sig 1932 och 1933.

Men jag som sitter med facit kan inte låta bli att jämföra det som utspelar sig i romanen med det jag ser omkring mig i dagens Sverige. Såg de verkligen inte, i början av 1930-talet, det som skulle komma? Hur kunde de vara så naiva? Tecknen fanns ju där ständigt. Vad är det vi ser eller inte ser idag? Hur talar vi idag om människovärde, etnicitet och religion? Hur naiva är vi? Som familjen Oppermann? Eller har vi bättre överblick över situationen än de hade? Har vi stabilare statligare institutioner, bättre och mer objektiv media? Har vi en starkare kulturell bildning? Vår tid är en annan och jag hoppas att vi är mer kritiska. Men jag är inte säker.

Att samhället på en ganska kort tid ändrats det vet vi. Rörelser som jag och de flesta andra bara läst om i historieböckerna marscherar på nytt på gatorna. Och de flesta av oss förfasas, men vet inte riktigt vad vi ska göra. I trettiotalets Tyskland togs den lutherska kyrkan på sängen av det som hände, även om marken på olika sätt redan var beredd. Hur ser det ut hos oss? Skulle vi också tas på sängen?

När jag ser på Svenska kyrkan idag ser jag en stor kyrka. Jag ser en kyrka med Jesus i centrum. Jag ser en socialt engagerad kyrka. Jag ser en kyrka som arbetar brett och som tar ansvar för skapelsen. Men jag ser också en kyrka som befinner sig i korselden av olika aktörer som vill knyta kyrkan till sig. Jag ser en typisk medelklasskyrka. En krympande kyrka. Jag ser en kyrka som på många sätt tycks så tyngd av sig själv att den ibland har svårt att se utanför sig.

De egna frågorna är så många att kraften och energin inte alltid räcker till för det som finns utanför den egna kyrkväggen. Vilka är vi i en ny tid? Hur ska vi hantera medlemstappet? Hur firar vi gudstjänst så att människor känner sig välkomna och tilltalade? Hur är vi folkkyrka i ett mångkulturellt samhälle? Hur ska kyrkan styras och ledas?

Frågorna är viktiga och måste självklart besvaras. Men hur gör vi för att inte de egna inre frågorna ska göra oss så fyllda av intryck att vi inte förmår se och reagera på det som sker i vår omvärld? Den större delen av den tyska lutherska kyrkan gick ”fel” under 1930 och 1940-talet.

Under tiden innan dess hade det tyska samhället förändrats och kyrkan var upptagen med att diskutera hur den skulle fortsätta att vara kyrka trots samhällsförändringar. Man diskuterade liberalteologins vara eller inte vara och Karl Barths teologi i relation till den. Kort sagt, kyrkan hade fullt upp med sig själv och sin roll i en ny situation.

Jag hoppas jag har fel när jag målar en dyster bild. Men jag önskar att vi i framtidens Sverige inte ställs inför en situation som gått för långt för att enkelt ändra – som familjen Oppermann fick erfara – utan att vi ser det som sker och agerar i tid. Svenska kyrkan har kraften och alla möjligheter att vara en viktig faktor i arbetet för ett rättfärdigt samhälle – men ibland tror jag att blicken måste höjas. Här har vi alla ett ansvar inför framtiden.