Kyrkohandboken

Okunskap kan inte omväxlas till god tro

Det juridiska ryska-roulettespelet om kyrkohandboken är inte värdigt vår kyrka som rimligen bör agera som föredöme i hur man hanterar den ideella rätten hos författare, tonsättare och alla andra som skapar liturgins former. Okunskap kan inte inväxlas i god tro, anser Mattias Lundberg.

Kyrkokansliets rättschef Maria Lundqvist Norling menade i mars att ”det får inte råda minsta tvivel kring de upphovsrättsliga frågorna i relation till kyrkohandboken”, vilket ingöt förtroende samt förhoppning om att man skulle kunna komma överens med de kreativa parterna i handboksarbetet. Sedan förefaller något i beslutsprocessen ha skett som helt ändrade inriktningen. Plötsligt räcker det med att anta att man ”sannolikt inte agerar i strid med upphovsrättslagen”. Varför har man helt gett upp den ansvarsfulla försiktighetsprincipen i ett projekt som efter de senaste fem årens olika missöden är i så akut beroende av rehabiliterat förtroende och anseende?

Märkligast i denna process är kanske hur man misslyckats att eftersöka upphovspersonerna och utröna vem som har skrivit vad. Lagen stipulerar tydligt att man är skyldig att med alla till buds stående medel efterforska upphovspersonerna, varför egen okunskap aldrig kan omväxlas till ”god tro” för utgivning av skyddade verk. Egentliga undersökningar i dessa frågor verkar ha inletts först efter att Kyrkomötet förelagts materialet. Det som borde ha lösts långt dessförinnan har alltså inte ens varit på agendan förrän efter beslut i Kyrkomötet.

Allt tyder på att ansvariga inte haft (och ännu inte skaffat sig) en aning om vad Pahlmblad, Ekenberg, Göransson, Lindström, Weman, Wreding med flera har skrivit. Detta är de personer som vi har att tacka för den befintliga kyrkohandboken 1986, och därmed huvudparten av Svenska kyrkans nuvarande gudstjänstliv. Att kyrkan i vissa beslutande organ framstår som helt okunnig om sin egen liturgiska, litterära och musikaliska tradition i närtid är anmärkningsvärt.

Man kan inte göra sannolikhetskalkyler över huruvida utgivning av boken kan vara laglig eller ej, utan att veta vilka upphovspersonerna är. Kunskapen om vem som har skrivit, bearbetat och bidragit med vad finns att hämta i SOU-utredningar, i Bengt-Olof Engströms, Anders Dillmars, Per Olof Nissers, Lars Eckerdals och Hans Bernskiölds publikationer, och är väl kända för de med kunskaper och intresse på liturgiområdet. Varför har man i de fall upphovspersonerna avlidit inte kontaktat de efterlevande, som ju ofta kan belägga och precisera exakt vad deras anhöriga bidragit med, samt vad de gett tillstånd till och inte?

Norling skriver: ”vi har bland annat gjort efterforskningar hos Riksarkivet och haft många samtal med inblandade parter för att reda ut frågan så långt det varit möjligt.” Frågan blir ju då vad man har gjort på Riksarkivet, när en vetgirig person kunnat få en långt bättre bild på ett par timmar, genom att lyfta på telefonluren till någon av de ännu levande medarbetarna i anslutning till 1968 års kyrkohandbokskommitté eller från de musikaliska arbetsgrupperna för kyrkohandboksförslaget av år 2000.

Svenska kyrkan har saknat former för att arbeta med liturgi och upprätthålla liturgisk kunskap sedan 1986. Jättekyrkan rent medlems- och resursmässigt ligger faktiskt betydligt efter det lilla katolska stiftet i detta avseende. En liturgisk nämnd bör snarast inrättas för att etablera en rimlig kunskapsnivå inför beslut i så viktiga och avgörande frågor.

Det juridiska ryska-roulettespelet ter sig inte värdigt vår kyrka, som ju rimligen bör agera som föredöme i hur man hanterar den ideella rätten hos författare, tonsättare och alla andra som skapar liturgins former. Okunskap kan inte inväxlas i god tro. Den Wallinpsalm som så ofta sjungits i vår kyrka (något reviderad i nuvarande psalmbok 519): ”Stilla må jag tadlet höra / och min väg ostraffligt gå. / Hellre än att orätt göra / själv jag orätt lida må” kunde tas till hjärtat i detta läge.

För om kyrkokansliet och Verbums förlag bedömer det som sannolikt att man inte begår upphovsrättsbrott i utgivningen av kyrkohandboken, vore det rimligaste att kyrkokansliet anmälde sig själva, så att frågan lämnas just ”utan minsta tvivel” som Norling sagt. Då hade man kunnat få klarhet i frågorna på relativt kort tid, och sedan gå vidare i processen med kyrkohandboken, beroende på rättsligt utfall.

  • 2 Kommentarer

    Logga in för att kommentera

  • Bertil Murray

    Mattias, du ger ord åt mångas tankar.

  • Birgitta Schönbeck Persson

    Bra sammanfattat om vad många tycker och känner ...

Mer inom samma ämne
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken