Det är inte rimligt att Svenska kyrkan ska ha förvaltningsansvar för de kyrkobyggnader som församlingarna inte längre behöver, anser debattör Niklas Grahn.
Under rubriken ”Fyll dem, stäng dem eller spräng dem” beskriver Jonas Eek på ledarplats i Kyrkans Tidning nummer 6/18 en situation där mängden kyrkobyggnader blivit en belastning i stället för en tillgång för många församlingar.
Antalet övertaliga kyrkobyggnader ökar för varje år och en allt större andel av församlingarnas resurser läggs på fastighetsunderhåll.
Den ersättning som kyrkan erhåller från staten för kyrkounderhåll täcker inte församlingarnas underhållskostnader och därmed tvingas församlingarna skjuta till betydande medel från kyrkoavgiften. Församlingarnas primära uppgift är dock inte fastighetsunderhåll.
Frågan är om vi nu kommit till vägs ände.
Den modell som nu är på väg att genomföras, där församlingar kan medges att överlåta övertaliga kyrkor till trossamfundet Svenska kyrkan, innebär i praktiken ingen lösning utan endast en omfördelning av kostnaden inom kyrkan.
Modellen löser inte det grundläggande problemet som är att en krympande kyrka på sikt inte klarar av att ensamt ta ekonomiskt ansvar för landets alla kyrkobyggnader.
Det är hög tid att Svenska kyrkan söker omförhandla den del av överenskommelsen som fattades i samband med de förändrade relationerna mellan kyrka/stat och som gäller Svenska kyrkans ansvar för kyrkobyggnaderna. Det är inte rimligt att Svenska kyrkan ska ha förvaltningsansvar för de kyrkobyggnader som församlingarna inte längre behöver.
Ansvaret bör i stället övertas av staten och bevaransvärda kyrkobyggnader förvaltas som muséer, i stat- eller länsregi. På så sätt kan fortsatt tillgänglighet säkerställas till de stora kulturvärden som kyrkobyggnaderna och deras inventarier representerar.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR