Omskärelse likvärdigt med dop

När det gäller omskärelse hävdar Edlund att det är fel utifrån argumentet att  barnet inte själv kan ta ställning ”vare sig till den egna omskärelsen eller sin religiösa identitet”, vidare menar Edlund att det är föräldrarnas behov som tillfredställs och inte barnets.

Det kan ju låta fint och klokt men låt oss tillämpa ett liknande synsätt på barndop, det är de nyblivna föräldrarna som väljer att låta döpa sitt barn. Det lilla barnet kan inte själv ta ställning vare sig till dophandlingen eller dess innebörd som ger barnet en tydlig religiös identitet och medlemskap i Svenska kyrkan.
Konsekvensen av Helena Edlunds argumentation måste bli att man inte ska döpa barn och att Svenska kyrkan genast ska upphöra med barndop.

I mitt arbete som församlingspräst möter jag av och till nyblivna föräldrar som vid frågan om dop anför liknande argumentation som Edlund – ”vårt barn ska få välja själv”. Ofta kan detta bli ingången till spännande samtal om just kristen tro, tradition och de val som föräldrar gör dagligen för sina barn. Ofta, om ej alltid, utmynnar det ändå i dop.
Jag undrar vad Helena Edlund svarar dessa föräldrar? Jag antar att hon använder samma argumentation som i debattartikeln, det vill säga avstå till dess barnet kan välja själv.

Omskärelse av pojkar är inom judendom och islam likvärdigt med dop och är det synliga tecknet på judisk eller muslimsk identitet. För oss kristna är dopet det synliga tecknet på kristen identitet.
Kritik av Borg eller Edlund är inte ett utslag av ”politisk korrekthet” utan handlar om respekt för andra religioner – en respekt vi själva vill mötas av när det till exempel gäller barndop.

När Helena Edlund påstår att acceptans av omskärelse av judiska eller muslimska pojkar leder till en kyrkans acceptans av månggifte, äktenskap med barn och dödsstraff för homosexuella, blir det riktigt obehagligt. Detta är påståenden som känns igen – högerextrema partier och rörelser brukar ofta komma till liknande slutsatser utifrån en öppen eller dold islamofobi eller antisemitism.
Men jag kan väl aldrig tänka mig att Helena Edlund vill återfinnas i sådana sammanhang?