En oklarhet i hur de regler som styr arbetet ska tolkas gör att en ny praxis vuxit fram i några enskilda församlingar: man har börjat ta betalt för gräsklippning på den yta som formellt tillhör den enskilda graven men som också kan ses som en del av kyrkogårdens gräsmatta.

Initiativet kommer inte från kyrkan, utan enligt uppgift från statsmakten via de utsedda begravningsombuden.
Det är en fullständigt orimlig tolkning av begravningslagen.

I allhelgonatid publicerades i en av våra dagstidningar en krönika som belyser frågan. Under rubriken ”gräset på graven bredvid” beskriver krönikören hur han vid ett besök på sin familjegrav i en av Västerås stifts församlingar möter manshögt gräs i en rektangel ut ifrån gravstenen och därtill en ovårdad kyrkogård. Kontentan är att ”Inte ens efter döden befrias vi från lönsamhetens monetära ok”. Den som av olika orsaker inte betalar får inte gravens gräsmatta klippt.

En utgångspunkt i all verksamhet som berör människor är två grundfrågor: För vems skull är vi till? Vad ska lagar och regler värna?
Det är utifrån dessa två frågor skötseln av våra kyrkogårdar ska ses.

Att inte klippa de gemensamma ytorna drabbar framförallt enskilda sörjande. Våra gravar är viktiga och vem vill möta en ovårdad kyrkogård? Att tvingas betala några hundra kronor extra är inte heller någon självklar utgiftspost för en änka eller änkling med låg pension.

Systemet drabbar även vår kyrkogårdspersonal. De är kunniga trädgårdsarbetare som vill göra ett bra jobb. Att tvingas köra runt en grav med gräsklipparen och lämna den som en del av en ovårdad kyrkogård är inte vad våra anställda vill vara med om. Det är en fråga om yrkesstolthet och arbetsglädje.

Ett av motiven för att inte klippa gräset på enskilda gravar är kostnaden. Men det finns rimligen ingen ekonomisk vinst i att, när gräsklipparen är framme, i stället för att köra över hela gräsytan stanna inför vissa gravar och köra runt dem.

En rimlig tolkning av begravningslagen är att varje församling har rätt att själva avgöra vilka kostnader som är förenade med den begravningsverksamhet som bekostas med den av alla betalade begravningsavgiften. Och att utifrån detta med generositet klippa gemensamma gräsytor, även de som formellt tillhör en enskild grav.

Är den praxis som nu växer fram i några församlingar, på initiativ av de av länsstyrelsen utsedda begravningsombuden, däremot en korrekt tolkning av begravningslagen så måste lagen ändras och förtydligas. Så enkelt är det.

Ett mått på ett samhälles civilisation är vårt sätt att ta hand om våra döda och deras viloplatser. Därför ska vi med generositet fortsätta att vårda våra kyrkogårdar.

Thomas Söderberg
biskop i Västerås stift