Visst är det bra att det sänds gudstjänster i tv. Men nog kan man ha vissa betänkligheter mot det sätt på vilket de sänds.
När man knäpper på sin apparat för att följa en svenskkyrklig gudstjänst i tv,väntar man sig att få uppleva gudstjänsten på det sätt som församlingen gör i sin liturgi, det vill säga vänd mot öster med en naturlig distans till altare och körsångare, textläsare och präst.
Men, ack nej! Kameran gör hela tiden hastiga närmanden till såväl kyrkfolket i bänkarna som till körsångare och textläsare. Den tar oroliga bilder från olika vinklar och drar sig inte för att sticka upp linsen i synen på folk och förstora upp ansiktsuttrycken intill näsborrarna!
Är detta ett sätt att leda tittarna in i en upplevelse av andakt? Eller är det mediernas sätt att tillfredsställa tittarnas nyfikenhet?
När jag följer en gudstjänst i teve får jag ofta intrycket att hela gudstjänsten är ”felvänd.” Istället för att vända sig i tillbedjan mot Gud så vänder sig de medverkande mot tevekameran – liksom mot en publik.
Vi som sätter oss framför tv:n på söndagsmorgonen, vill varken vara tittare eller publik. Vi vill vara tillsammans med den tillbedjande skaran inför Gud.
Bengt Schantz
Lidköping
LÄGG TILL NY KOMMENTAR