På med klubbtröjorna och ut i politiken

Var femte amerikan, 18 procent av befolkningen, tror att president Barack Obama är muslim, visar en undersökning Pew Research gjort i början av augusti.
Ett drastiskt mått på amerikansk okunskap och dummerjönseri, blir ryggmärgsreaktionen.
Men andelen har ökat från 11 procent vid samma undersökning i mars i år. Parallellt har andelen som räknar med att han är kristen minskat från 48 procent till 34.
Det ger en annan bild: av det starkt religiöst genomsyrade amerikanska samhället. Politiken liksom de allra flesta andra samhällsföreteelser betraktas genom min religiösa övertygelses glasögon.
Bilden av att det är så förstärks av att det bland republikanerna är 34 procent som tror att presidenten är muslim, upp 14 procent sedan i fjol. Ju konservativare de är, desto högre andel.

Den som inte har mina åsikter kan inte ha min tro.
Religion blir som klubbtillhörighet i ett land där alla spelar fotboll. Alla har klubbtröjor, och om man inte har tröjan på sig eller beter sig ”dumt” så måste man naturligtvis tillhöra en motståndarklubb, troligtvis den mest hatade.
Här i Sverige är vårt förhållande till religion och bekännelse den diametralt motsatta. Trots att en betydande andel av de politiskt engagerade och folkvalda också är troende – betydligt fler procentuellt än i hela befolkningen – så förekommer knappast de religiösa perspektiven i debatten.
Tror – det får du göra i kyrkan, som vitsen säger.
Här spelar de religiösa klubb­tröjorna dessutom nästan ingen roll. Snarare söker de som öppet gillar ”fotboll” varandra, och förenas. En smått apart böjelse i omgivningens ögon …

En amerikansk samhällskultur är inte att stå efter. Den har sidor – intolerans och inskränkthet – som det finns all anledning att hålla borta. Men ett genomsekulariserat samhälle blir torftigt och riskerar att tappa det långa perspektivet. Religionsfrihet är inte samma sak som frihet från religion.

Några samfund gick i somras ut med ett gemensamt politiskt program. Det är naturligtvis en väg att gå – man tar på fotbolls­tröjorna också när det inte är match.
Svenska kyrkan har en annan roll, än så länge, och brottas med det omvända problemet, hur hantera den politiska styrning­en.
Men det finns för det första ingen anledning för Svenska kyrkans folk att undvika politiskt engagemang. Och för det andra och på sitt sätt viktigare: de politiskt engagerade som har sin övertygelse och tro, släpp inte det kristna perspektivet på tröskeln till det offentliga rummet!
Det är bara genom att låta tron vara en självklar del av analysen och retoriken som den kan erövra en naturlig plats i samhällslivet. Det är en klar poäng om det vore andra än präster i skrået eller intill groteskeriernas gräns värdekonservativa krist­na, muslimer och judar som fick en plats i tv-soffor och paneldebatter.

Anders Ahlberg

Rekyl: Låt skoleleverna prova troFörhållandet trosamfund– samhälle–stat är aktuellt i de flesta av världens länder. En ytlig utvecklingsoptimism, som trodde på de troendes vikande antal, förutsåg samhällen och stater opåverkade av tro. Det ”rena” förnuftet skulle råda.
Att det inte finns några genvägar till ett barmhärtigt samhälle och en omsorgsfull stat har vi smärtsamt fått lära genom den europeiska 1900-talshistorien. Ingenting kan ersätta kravet på respekt för den enskilda medborgaren och hennes och hans rättigheter. Här bidrar de olika trostraditionerna med att förankra människovärde och skapelsevärde. De ger liv och lust åt FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Ibland uppstår skavningar och konflikter, men oftast utvecklas efterhand en gemensam förståelse som har djupa rötter i de olika trostraditionerna.
Föraktet för främlingen, främlingsrädslan, är det starkaste tecknet på vikande vördnad för Gud i de tre trillingsamfunden judendom, kristendom och islam. Med vikande respekt för romernas mänskliga värdighet och rättigheter i 2000-talets Europa framstår trons traditioner som källor till människovärde i tider av administrativ cynism.

En stat som vill vara både rättvis och barmhärtig behöver trons blodådror  – inte på ett partiskt sätt men så att staten konsulterar och stöder förekomsten av tro i samhället. 
Sverige skulle kunna bli ett föregångsland genom att låta skolornas elever få prova tro, inte bara studera. Engagemang och respekt för mångfald kan gå hand i hand!

Anna Karin Hammar