I Kyrkans Tidning nummer 21/12 påpekar en forskare att Svenska kyrkan har varit flat och allt för passiv när det gäller frågan om den tilltagande försvagningen av kristendomsundervisningen i kyrka och samhälle. Försyndelserna går tillbaka mer än 50 år i tiden.
Problemet, som jag ser det, är att dessvärre har många beslutande inom kyrkan fortfarande inte velat dra några slutsatser av detta när det gäller kyrkans ansvar för kristendomsundervisningen i nutid. När jag satt i kyrkomötet under förra perioden var vi flera som försökte väcka frågan utan större gensvar. Jo, satsa gärna på barn och ungdomsverksamhet. Det var man med på. Men förmedla kunskap? Då kom de röda pennorna fram.
Efter mina år i kyrkomötet undrar jag om det finns en kunskapsfobi i Svenska kyrkan? Inom andra rörelser är det självklart att man ska börja så tidigt som möjligt med att förmedla kunskap. Den mest mottagliga tiden för ny kunskap infaller när barnen börjar lära sig läsa. Fram till puberteten är hjärnan inställd på ny kunskap och har ett öppet sinne. När den unga människan närmar sig puberteten anpassar sig hjärnan allt mer efter andra mål som har med släktets fortbestånd att göra. Detta är en del av evolutionen och har varit känt i årtusenden.
Men inom Svenska kyrkan finns ibland en rädsla som kanske har att göra med tidiga erfarenheter av religiös påverkan som varit mindre positiv? Nej, prata mindre om verksamhet och sysselsättning och mer om kunskap. För kunskap det är något man sedan har med sig hela livet.
Bristen på en yttre struktur inom kyrkan för undervisning med läroplaner och årskurser, samt att man inte försökt nå ut till alla inom de åldersgrupper då barn lärt sig läsa och är som mest mottagliga, har gjort att en stor del av kyrkans medlemmar idag saknar grundläggande kunskap om sin egen tradition och sin egen religion. Den bristen är dessvärre resultatet av en medveten ovilja att satsa på systematisk kristendomsundervisning och inte i första hand utslag av flathet.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR