Kyrkofrid

Rättsvillfarelse om kyrkofrid

Att lagstiftaren skulle vara beredd att tillskapa frizoner för människor som eftersöks efter legala beslut synes inte vara realistiskt, anser Per Westberg.

I debatten efter händelserna på ett vandrarhemmet i Skåne har det visat sig att det bland medarbetare i Svenska kyrkan föreligger en utbredd rättsvillfarelse kring begreppet kyrkofrid. Missuppfattningar om svensk rätt kan vara förödande i det pastorala arbetet eftersom man därmed riskerar ge de som behöver kyrkans stöd felaktiga förespeglingar.

Varje präst har god kunskap om lagstiftarens stöd för den kyrkliga kontexten vid bikt och enskild själavård. Prästen kan för konfidenten berätta att lagstiftaren värnar betydelsen av samtalet med prästen genom att prästen är förbjuden att vittna i domstol om vad hon eller han erfarit vid bikt eller enskild själavård. Vidare skapas en fredad zon genom att det är förbjudet med hemlig elektronisk övervakning och rumsavlyssning på platser som stadigvarande används eller är särskilt avsedda att användas av präster. Om polisen vid exempelvis en telefonavlyssning förstår att det äger rum enskild själavård ska avlyssningen avbrytas.

Någon kyrkofrid finns inte och den kyrkofrid som fanns i Birger Jarls edsöreslagar, bekräftad i Alsnö stadga 1280, tillkom i en tid då vem som helst skipade sin egen rätt. Någon rättsstat existerade inte. Det var även en tid då kyrkan också hade sin egen rättskipning. Birger Jarls ”kyrkofrid” kodifierades i 1734 års lag och 1864 års strafflag men handlade då inte om rättsvårdande myndigheters agerande i kyrkorummet. Det handlade enkom om att man inte fick störa i kyrkan och att det blev hårdare straff om man begick brott där. Bestämmelserna lever kvar i brottet störande av allmän sammankomst.

Numera är det rättegångsbalken och polislagen som är vägledande och polisen gör en proportionalitetsbedömning. En proportionalitetsbedömning baseras på att åtgärden ska upphäva det men eller intrång i övrigt som åtgärden innebär. Det finns anledning tro att kyrkorummet i större utsträckning är ett mer fredat område än andra församlingslokaler.

Att lagstiftaren skulle vara beredd att tillskapa frizoner för människor som eftersöks efter legala beslut synes inte vara realistiskt. Särskilt inte som det under senare år förekommit att kriminella personer använt kyrkolokaler och församlingars organisation för brottslig och organiserad kriminell verksamhet.

Församlingar ska givetvis hjälpa människor på flykt i landet och vi bryter inte mot lagar om vi gör det. När det gäller regelverken ska vi i stället värna om prästers tystnadsplikt och det erkännande som den sekulära staten ger. Slutligen ska vi samtala hur vi är kyrka och hur vi uppträder på bästa sätt. Erfarenheter finns och 2011 var det en församling, som med stor smärta, begärde polisens handräckning för att avvisa flyktingar från kyrkorummet.

Möjligen kanske vi också ska fundera kring kyrkoordningens regler som i vissa situationer de facto skulle kunna innebära att en diakon är skyldig att anmäla att ett barn på flykt behöver socialtjänstens skydd.

När det slutligen gäller barnkonsekvensanalyser måste vi vara ödmjuka kring det faktum att även polisen gör sådana. En polis har efter några år i jobbet mött barn i utsatta situationer som de flesta av oss aldrig är i närheten av under vår livstid. Det gör att poliser genom sina erfarenheter har alldeles särskilda förutsättningar att arbeta med taktik där barnen sätts i första rummet.

  • 1 Kommentar

    Logga in för att kommentera

  • Fredrik Haeffner

    Bra klargörande. Det råder stor förvirring kring dessa begrepp

Mer inom samma ämne