Reformer måste komma inifrån de egna religionsutövarna

Först vill jag delge några bakgrundsfakta. Särartstänkande gällande kön hör hemma i ålderdomliga patriarkala kulturer men lever dock kvar som anomalier i vår kultur. Religioner har tyvärr fått en konserverande funktion för otidsenliga kulturyttringar. Bland annat beroende på att gamla religiösa texter som talar till äldre tider läses bokstavligt utan att tolkas in i en ny tid. Det här är ett problem i alla religioner.

I Sverige har detta problem till exempel uppmärksammats inom Svenska kyrkan när man hanterat frågor om kvinnliga präster och vigande av homosexuella par. Det var ingen enkel process att få en mera allmän acceptans bland kyrkans folk. Människan utvecklas och kulturen med hen. Samtidigt överlever inte religioner som inte omtolkas till sin samtid.

Detta till trots vill jag påpeka att olika religioner, exempelvis invandrarreligioner i vår kultur, kan ha mycket att tillföra oberoende av huruvida de ligger i fas med vår kultur eller ej.

Min personliga erfarenhet av muslimska vänner har visat mig att mycket samtidigt gått förlorat i vår kultur. Det kan gälla en allmän rättskänsla eller en naturligt kritisk hållning till vår tids ekonomism och annat.

Vad kan religionsdialog ha för roll mot bakgrund av det sagda? En grundtanke för mig är att en religion som för sin överlevnad (om inte annat) behöver reformeras för att få betydelse i sin samtid, måste reformeras av utövare av sagda religion. Av människor övertygade om värdet av en sådan process.

En dialog är just en dialog, det vill säga ett ömsesidigt samtal. Där man kan vara uppriktiga mot varandra. Man umgås. Gör saker tillsammans. Förstår varandra med våra respektive problem och svårigheter. Visar ömsesidig respekt. Vågar vara kritiska mot varandra.

Det är dels av nöden att vi bygger relationer över religionsgränser för att inte till exempel islamofobi och rasism ska växa sig starka. Dels kan vi hjälpa varann att finna vår roll i vår mångkulturella samtid.

Gunnar Nilsson
teolog, Kista