Religionsblindhet bäddar för intolerans

Det svenska samhället lider av religionsblindhet. Sverige är i dag ett så sekulariserat samhälle att många svenskar saknar förståelse för den roll som religionen kan spela i människors liv.
En banal iakttagelse kan tyckas. Men oförståelsen får konsekvenser om den också leder till intolerans. Vilket allt fler tecken tyder på. I förra veckan konstaterade SOM-institutet i Göteborg att svenskarnas attityd till ”invandrare” blivit allt mer positiv.
Acceptansen och förståelsen har ökat. Med ett viktigt undantag. Mindre än hälften av svenskarna, 40 procent, anser att den som flyttar till Sverige ska ha full frihet att utöva sin religion. En majoritet vill i stället se en begränsad religionsfrihet. SOM-
institutet visar att bristen på tolerans är lika stor i dag som 1993 när mätningarna började. Inget har hänt på nästan 20 år.

Det finns fler oroande tecken i tiden som pekar i samma rikt­ning. Kyrkans Tidning har tidigare berättat om den enkät som banken SEB ställde till 1 400 små och medelstora företag. Sju av tio svarade att de vill slippa se synliga religiösa attribut, som turban, kippa eller slöja på sina anställda. Hela 40 procent av företagen anser det helt otänkbart att ha en anställd med någon form av synliga religiösa attribut.
”Ju mindre företagen är, desto mer vill man upprätthålla någon sorts bred, allmänt accepterad och sekulariserad företagskultur”, förklarade bankens företagarekonom Ingela Hemming på hemsidan.
Professor Eva Hamberg i Lund drar samma slutsats. I ett sekulariserat samhälle betraktar många religionen som något privat. Något man ägnar sig åt hemma och som helst inte ska synas utåt. Därför blir religionen provocerande när den spelar en synlig roll i vardagslivet, som i klädval eller matvanor, konstaterar Eva Hamberg i Socialvetenskaplig tidskrift 3-4 2009.

De svenska tendenserna kan tyckas marginella vid en internationell jämförelse. Men religions­friheten sitter trångt till på många håll i världen. Nära 70 procent av jordens befolkning lever i länder där friheten att utöva sin religion är starkt begränsad. Antingen därför att staten lägger sig i eller för att det finns ett socialt tryck som ibland urartar i ren förföljelse.  

Men förbud mot viss religiös klädsel är inte rätt väg att gå. Då är det bättre med en öppen och rak debatt om ett fenomen som till exempel burka. Religionsfrihet innebär inte frihet från kritik. Inte heller är det en rätt att slippa bli kränkt eller en frisedel från att följa gällande lagar.
Däremot innebär religionsfrihet rätt och möjlighet att uttrycka sin övertygelse, oavsett om den är religiös eller inte. Inte bara i ord utan också i klädsel. Den friheten behöver stärkas, inte naggas i kanten.
I Sverige förväxlas ibland religionsfrihet med en grumlig idé om rätten att slippa möta religion i vardagen. Men det är ett missförstånd. Religionsfrihet är rätt till sin egen övertygelse. Att välja sin egen väg. Men inte rätten att slippa möta andra och deras värderingar.

Vi vet att intolerans lika gärna frodas i religiösa kulturer som i sekulära. Botemedlet är inte en axelryckning utan att vi bryr oss.
Som landets största samfund har Svenska kyrkan har ett särskilt ansvar att vara brobyggare.
Inte minst när det gäller att öka insikten om att religionsfrihet måste omfatta alla, fullt ut.

Dag Tuvelius

Rekyl 1: Religionsfrihet har en annan gräns

En katedral mitt i staden betraktas av de flesta i det svenska samhället som ett självklart landmärke som ger kontur och relief åt den svenska orten. Så är det med varje kyrka som ligger i ett svenskt samhälle eller i dess medeltida utkant.
Vi är vana vid den egna religionens landmärken, så vana att vi tar dem för självklara. När det kommer något nytt (för oss) reagerar många. Så är det med närvaron av kippa, burka, slöja, turban, olika religiösa matvanor och bönevanor. Från ett förhållandevis homogent religiöst samhälle håller vi på att lära oss att vi är många både lika och olika. Kanske är det så att vi inte får syn på oss själva förrän vi vågar möta någon annans blick och upplevelse?

Den som är i majoritet och i en dominanssituation vet ofta mindre om sig själv än den som befinner sig i en minoritetssituation. Det är paradoxalt, men det är ofta andra som observerar hur denna i självuppfattningen så o-religiösa svenska majoritetsgrupp går till gravarna och tänder ljus, sjunger julsånger och slinker in i en och annan kyrka, till högtid eller vardags.
Vi majoritetssvenskar behöver lära oss att bejaka vår egen religiositet såväl som andras livsmusikalitet. Det finns inga gränser för den acceptansen annat än den då religion övergår i förtryck av andras liv och värdighet.  Att vi sjunger och ber i olika tonarter och klär oss på olika sätt är en frihet som ingen ska berövas. Religionsfriheten har en annan gräns. Inte konformism utan orättfärdighet.

Anna Karin Hammar

Rekyl 2: Den som tror gör det hela dygnet

Se där – i media har minoriteter med egen humanistisk självförståelse argumenterat för att det inte behövs någon lagfäst religionsfrihet. Och så visar det sig att majoriteten av svenskar vill begränsa den. Det är illavarslande.

Jag är inte säker på att det i detta fall handlar så mycket om blindhet som att blunda. Man vill blunda för att människor har en religiös tro. En tro som naturligtvis kan utövas privat hemma – men som inte får synas på något sätt utanför det så kallade privata. Men hur är det i verkligheten? Får en läkare be en tyst bön till sin Herre inför en operation? Är det förbjudet att bära Frälsarkransen runt handleden om man kör taxi?

I verkligheten är den som tror troende hela dygnet. När man sitter på kafé, jobbar, deltar i en politisk överläggning eller gör affärer. Det är inte möjligt att vara troende utan att man bär sin tro också i vardagslivet utanför det privata. Så är det och så kommer det alltid att vara. Vilket inte innebär att den som har en tro ska tvinga sin tro på någon annan. Lika lite som att den som har en ateistisk tro ska tvinga sin tro på vare sig en enskild, eller kräva monopol på det offentliga rummet.

Det svenska konceptet att religionsblunda, är en början till inskränkning i religionsfriheten. Dags att sluta blunda! Både tron på Jesus Kristus och tron att det inte finns någon Gud är religioner.
Jag skulle inte vilja leva i en värld där ingen längre ber, där ingen tänder ett altarljus och där Jesu ord förpassas uteslutande till det så kallade privata.

Bo Brander