Vi trodde att religions-krigen tillhörde historien. Men nu är de tillbaka igen. Och de kommer att påverka politiken runt hela jorden. Så kan den ansedda tidskriften The Economists senaste rapport om ”de nya religionskrigen” sammanfattas.
The Economists 18-sidiga rapport spänner över allt från väckelsekristna i USA till hindunationalister i Indien och de brutala upplopp som drabbar Afrikas folkrikaste land Nigeria.
Tidningen konstaterar att i land efter land har religion åter tagit plats på den politiska dagordningen.
The Economists främsta poäng är att politikerna gör bäst i att vara pålästa. Religionen är redan ett faktum på den politiska arenan. Att blunda för detta vore rent önsketänkande och förvärrar bara problemen.
Dessutom, detta är inte slutet utan början på ett komplicerat samspel mellan politik och religion. Religionen vissnade inte bort i det moderna samhället, som många tog för givet bara för några decennier sedan. Snarare har religionen kommit tillbaka. Med anhängare som är både
välutbildade och pålästa.
Det syns inte minst i den kristna högern i USA. Om den tidigare hade många supportrar som var lågutbildade, så har det skett en förändring. I dag är dess unga frontfigurer välutbildade och slagkraftiga. Men det förändrar också rörelserna från insidan.
Ett av de tydligaste tecknen i USA är att konservativa kristna tidigare ofta gav ett oreserverat stöd för oljeindustrin. I dag håller det på att bytas mot ett väx-ande miljöengagemang som
kräver alternativa energikällor och en uthållig miljöpolicy. Samma sak gäller det
växande ifrågasättandet av krig och militär styrka som ett medel för USA att lösa konflikter i andra delar av världen. Några de mest
välartikulerade och fränaste kritikerna inför kriget i Irak var just kyrkoledare.
En iakttagelse som The Economist inte är ensam om är att religion sällan är orsaken till en
konflikt. Eller ens den tändande gnistan. Men när den
religiösa dimensionen tillförs så blir konflikten desto
mer svårlöst.
Lösningen är knappast att försöka utestänga religionen. Även om det också i Sverige höjs röster för att religion borde förpassas till privatlivet. En religiös övertygelse är en alldeles för stark drivkraft för att bara kunna tryckas ned. Hoppet ligger inte i att förbjuda eller bekämpa, utan att lyssna. Människor av olika tro och övertygelse måste lära sig att leva sida vid sida. Det ideala samhället påminner inte om gräset på en golfbana. En monokultur där alla är av samma sort och ansade till att bli identiskt lika. Verkligheten är mer artrik och vildvuxen än så.
Ingen kommer heller undan ansvaret. Om politikerna behöver läsa på, så måste å andra sidan religiösa ledare ta större ansvar och markera ett tydligare avståndstagande från varje försök att legitimera våld i religionens namn.
Då kan religion också bli en fredsskapande kraft. Men det är inget som sker av sig själv. Det visar både historien och vår samtid med all tydlighet.
Dag Tuvelius
Fotnot: The Economist
3 november 2007
Tidningen konstaterar att i land efter land har religion åter tagit plats på den politiska dagordningen.
The Economists främsta poäng är att politikerna gör bäst i att vara pålästa. Religionen är redan ett faktum på den politiska arenan. Att blunda för detta vore rent önsketänkande och förvärrar bara problemen.
Dessutom, detta är inte slutet utan början på ett komplicerat samspel mellan politik och religion. Religionen vissnade inte bort i det moderna samhället, som många tog för givet bara för några decennier sedan. Snarare har religionen kommit tillbaka. Med anhängare som är både
välutbildade och pålästa.
Det syns inte minst i den kristna högern i USA. Om den tidigare hade många supportrar som var lågutbildade, så har det skett en förändring. I dag är dess unga frontfigurer välutbildade och slagkraftiga. Men det förändrar också rörelserna från insidan.
Ett av de tydligaste tecknen i USA är att konservativa kristna tidigare ofta gav ett oreserverat stöd för oljeindustrin. I dag håller det på att bytas mot ett väx-ande miljöengagemang som
kräver alternativa energikällor och en uthållig miljöpolicy. Samma sak gäller det
växande ifrågasättandet av krig och militär styrka som ett medel för USA att lösa konflikter i andra delar av världen. Några de mest
välartikulerade och fränaste kritikerna inför kriget i Irak var just kyrkoledare.
En iakttagelse som The Economist inte är ensam om är att religion sällan är orsaken till en
konflikt. Eller ens den tändande gnistan. Men när den
religiösa dimensionen tillförs så blir konflikten desto
mer svårlöst.
Lösningen är knappast att försöka utestänga religionen. Även om det också i Sverige höjs röster för att religion borde förpassas till privatlivet. En religiös övertygelse är en alldeles för stark drivkraft för att bara kunna tryckas ned. Hoppet ligger inte i att förbjuda eller bekämpa, utan att lyssna. Människor av olika tro och övertygelse måste lära sig att leva sida vid sida. Det ideala samhället påminner inte om gräset på en golfbana. En monokultur där alla är av samma sort och ansade till att bli identiskt lika. Verkligheten är mer artrik och vildvuxen än så.
Ingen kommer heller undan ansvaret. Om politikerna behöver läsa på, så måste å andra sidan religiösa ledare ta större ansvar och markera ett tydligare avståndstagande från varje försök att legitimera våld i religionens namn.
Då kan religion också bli en fredsskapande kraft. Men det är inget som sker av sig själv. Det visar både historien och vår samtid med all tydlighet.
Dag Tuvelius
Fotnot: The Economist
3 november 2007
,
LÄGG TILL NY KOMMENTAR