Risk för långvarig träta

Alla präster i Svenska kyrkan ska ha vigselbehörighet. Ett väntat kyrkomötesbeslut som reaktion på att ett antal präster avsagt sig vigselrätten. Prästernas skäl är att de antingen är emot den nya vigselordningen för samkönade par eller att de inte tycker att kyrkan borde ha juridiskt bindande vigslar över huvud taget. Eller en kombination av dessa två.
Alla som prästvigs vet att vigslar ingår i jobbet. Då är det inte rimligt att i efterhand komma och säga att man är emot systemet och nu tänker sluta viga. Om Svenska kyrkan hade blivit överkörd och beordrad att mot sin vilja viga samkönade par hade prästernas agerande varit något mer begripligt, men så är ju inte fallet.

Att prästen inte vill viga samkönade par är inte heller ett bra skäl att avsäga sig hela vigselrätten. Varför det, när ingen enskild kommer att tvingas viga homosexuella? Skyldigheten ligger hos församlingarna att hitta lämplig vigselpräst.
Domprosten Åke Bonnier skriver om beslutet i sin blogg på Svenska kyrkans hemsida. Han får 69 kommentarer. Och tongångarna känns igen. För tio-femton år sen sa man i Svenska kyrkan att nästa stora uppslitande fråga efter ”ämbetsfrågan” (för och emot att kvinnor är präster) skulle bli för och emot ”utlevd” homosexualitet. Och då var det ingen som vågade (alternativt ville) tro att Svenska kyrkan så snabbt skulle bestämma sig för att likställa kärleken i samkönade relationer med kärleken mellan kvinna och man.
Även den här gången diskuteras skillnaden mellan ordningsfråga och bekännelse- eller lärofråga. Det vill säga: hur avgörande är det att man tycker olika?

Åke Bonnier klargör att ordningen är ett uttryck för läran och att ordningen kan ändras så länge ändringarna inte står i strid med lärans fundament. Det är ett bra svar som visar varför en ordningsfråga inte är lättviktig. Svenska kyrkan har bearbetat frågan om homosexualitet. Vigselordningen är ett uttryck för hur kyrkan ser på människa, kärlek och trohet i vår tid. Det är ett tungt och viktigt ställningstagande som inte kan kringgås genom att kyrkan slutar helt med juridiskt bindande vigslar, ett krav som återkommande framförs i debatten.

En annan sak vi känner igen från decennier av bråk om kvinnliga prästers vara eller icke vara är anklagelserna om inskränkthet kontra anpasslighet. Antingen är man bibeltrogen eller så är man bibelotrogen? Att alla i Svenska kyrkan kunde tro varandra om att ha grundat sin övertygelse i uppriktig teologisk begrundan, det vore en nåd att stilla bedja om. Och kan man inte låta bli att misstro sin meningsmotståndare, håll respektfull ton ändå!

Kommer Svenska kyrkan att skadas lika mycket av bråk om vem som får gifta sig som den genom åren har plågats av striderna om vem som kan vara präst? Det vore förödande om svaret på den frågan blev ja.
Samarbetssvårigheter i församlingarna borde inte uppstå när det gäller synen på samkönade vigslar. Men följdfrågor av känd karaktär ventileras redan: Kan man bli präst om man inte vill viga samkönade par? Kan man bli kyrkoherde? Frågor som behöver noggrann genomlysning och ett svar som inte dröjer alltför länge.

Brita Häll

… Å andra sidan

Maktdemonstration mot dem som inte vill vigaRetoriken från Svenska kyrkan är att mångkulturen är viktig. Men när det gäller mångkulturen inom de egna väggarna tycks rummet vara en aning klaustrofobiskt. Varför är det så bekymmersamt att en och annan präst avstår från vigselrätten? Det är ju inte så att dessa präster hindrar folk från att vigas. Det är de själva som träder tillbaka.

Möjligen kan jag se det som ett problem i arbetslagen om präster sätter i system att avstå vigselrätt så att andra får mer att göra. Men det är en fråga för kyrkoherden att lösa, inte en ordningsfråga för kyrkomötet.

Det är inte mer än två år sedan som kyrkomötet och ärkebiskop Anders Wejryd garanterade att inga präster kommer att tvingas att viga. I en intervju i Dagen 2009 säger Wejryd klokt: ”Präster kan ha olika uppfattning i grundläggande frågor som helgelsen, nådens betydelse, och så vidare och jag tror att vi kan ha olika uppfattningar här också”. Nu verkar det inte så enligt diskussionerna i kyrkomötet. Ärkebiskopens ord har schavotterats. De förtroendevalda önskar att prästerna ska marschera åt samma håll. Men vad är egentligen motivet till att tvinga enskilda präster att viga? Kyrkan viger ju, en majoritet av prästerskapet kommer säkert att behålla sin vigselrätt. Jag misstänker att nageln i ögat är att enstaka präster uppfattas som olydiga. Nu måste disciplinära åtgärder visa denna minoritet var skåpet ska stå. Det är en maktdemonstration.

Visst finns det en väsentlig poäng med Åke Bonniers argument om att ordningen är ett uttryck för läran, men vad är det centrala och vad är mer perifert. Vigseln är inget sakrament och hör till de läromässigt perifera frågorna. Men den är central i den meningen att människor upplever en av sitt livs lyckligaste dagar just i denna ceremoni. Då kan det ur de giftaslystnas perspektiv framstå som förolämpande att en präst inte vill viga. Men det är väl egentligen inte värre än att människor kommer att lära sig att vissa har vigselrätt och att andra inte har det. I mångfaldens Sverige borde väl det inte vara särskilt konstigt. Kyrkomötets förändrade attityd är pinsam och svekfull. I vigseln uttalas ett löfte som gäller tills döden skiljer oss åt. I kyrkomötet tycks överenskommelser kunna ändras lika snabbt som SJ informerar om nya tågförseningar.


Susanne Wigorts Yngvesson