En svag och oförankrad handbok är inte ett hot mot gudstjänstlivet. Däremot är den en försutten chans som kanske aldrig kommer igen, skriver Mattias Lundberg i sin replik till biskop Ragnar Persenius.
Biskop Ragnar Persenius drar i sitt senaste debattinlägg i Kyrkans Tidning nummer 16/2016 slutsatsen att Kungliga musikaliska akademien velat påverka remissomgången med sitt remissvar, och önskar därför själv göra detsamma.
Det är glädjande att biskopar vill delta i den offentliga diskussionen om ett starkt omstritt handboksförslag (om än först i elfte timmen).
Huvudparten av biskop Ragnars uttalanden är oomtvistade: han önskar liksom Musikaliska akademien och många andra remissinstanser öppenhet och brett deltagande i handboksarbetet, där inte enskilda individer bör få för stort inflytande.
Det är positivt att biskopen påtalar vikten av detta och att han tillstår att detta varit ett stort problem hittills.
Skulle biskopen vara beredd att tillsammans med musikorganisationerna och allt kunnande och erfarenhet som finns ute i kyrkan arbeta för att få till stånd en öppnare och mer välfungerande process enligt de ideal han tar upp i sina debattinlägg och på sin blogg?
På den senare skriver biskopen att kyrkohandboken egentligen inte är den mest avgörande frågan för gudstjänstlivet. Här håller jag bara delvis med. Förvisso skulle en mindre välgjord handbok inte få någon större påverkan alls, däremot skulle en sakkunnigt välgjord, öppen och inspirerad handbok kunna ha en stor positiv verkan i framtiden.
En svag och oförankrad handbok är alltså inte ett hot mot gudstjänstlivet, däremot en försutten chans som kanske aldrig kommer igen.
Mattias Lundberg
kyrkomusiker och professor
i musikvetenskap
LÄGG TILL NY KOMMENTAR