Grundlagsändring. Det är dags att kyrkomötet banar väg för kung Carl XVI Gustafs rätt att välja tro.
Den 6 september, kommande söndag, är det åter dags för biskopsvigning och vi får glädjas över vigningen av två nya biskopar i Svenska kyrkan. Uppsala domkyrka kommer att bli fullsatt till sista bänk och kungen och drottningen kommer att vara där. Och än en gång kommer detta märkliga att ske att innan klockorna ringer oss samman till gudstjänst, så ställer sig församlingen upp i kyrkbänken för att hälsa monarken välkommen när han kommer gående. Detta händer i kyrkorummet som är byggt för att berätta om en helt annan kung.
Jag tycker att det är glädjande att kung Carl XVI Gustaf vill vara en aktiv del av Svenska kyrkans liv och att han närvarar vid biskopsvigningar och vid kyrkomötets öppnande. Men jag tycker att det är viktigt att vi som kyrka reflekterar över hur vi förhåller oss till monarkin och hur vi utrycker våra lojaliteter i kyrkorummet. För hur välintegrerad Svenska kyrkan än är i det omgivande samhället, får vi aldrig glömma att evangeliet alltid utmanar våra mänskliga maktordningar.
Svenska kyrkans vapen pryds av ett rött kors med en gyllene kungakrona, och den kungakronan tillhör inte Carl XIV Gustaf. Det var en helt annan kung som de första generationernas kristna var beredda att ge sina liv för, och när de dömdes till döden var den främsta åtalspunkten inte att de hade en annan Gud än majoriteten, utan att de vägrade att tillbe kejsaren. För de första kristna var det självklart att det inte går att kombinera tillbedjandet av Jesus Kristus med kulten av den världsliga ledaren.
Under två tusen år har mycket hänt beträffande kyrkans förhållande till den världsliga makten, på gott och ont. Svenska kyrkan har på många sätt levt i symbios med statsmakten från reformationen fram till dess att Svenska kyrkan blev ett självständigt samfund år 2000.
Självständigheten från staten bör påminna oss om att det är den världsvida kristna kyrkans bekännelse som vi ska bygga vår identitet på och ingenting annat. Det är därför angeläget att vi som identifierar oss med Svenska kyrkan är vaksamma på de kopplingar till kungahuset och till statsmakten som dröjer sig kvar i Svenska kyrkans liv.
Fortfarande lever vi i Sverige exempelvis med den historiska barlasten att landets monark måste bekänna sig till den evangeliska-lutherska läran, en anakronism som gör att kungen är den enda svenska medborgare som inte omfattas av religionsfriheten. Det är hög tid att diskussionen om denna icke-evangeliska ordning tas på allvar i kyrkomötet, något som kan bana väg för att riksdagen på sikt röstar genom en grundlagsändring.
I väntan på denna, låt oss vid biskopsvigningen den 6 september göra Sveriges kung den tjänsten att han för en gångs skull får komma in i kyrkan, i första hand som kristen och i andra hand som monark. Låt honom få känna att han genom dopet ingår i den gemenskap där ingen längre är jude eller grek, slav eller fri, kung eller ofrälse.
Om vi sitter kvar i kyrkbänken när han och hans familj kommer gående så erkänner vi honom helt och fullt som en osviklig del i den församling som delar en kristen bekännelse. Tillsammans med honom får vi sedan ställa oss upp inför korset och fira den kung som kommit för att ge oss liv och liv i överflöd.
Caroline Kyhlbäck
Komminister
Västerås domkyrkoförsamling
LÄGG TILL NY KOMMENTAR