Självupptagen kyrka måste dö

I en vackert skriven text i DN Kultur den 9 maj, slår prästen Kent Wisti fast att Svenska kyrkan måste dö. En, som det kan uppfattas, brutal utsaga klär han i en smärtsam sorgesång där läsaren får följa med på en kyrkohistorisk resa fram till nutid. Resan leder fram till påståendet: ”Svenska kyrkan finns inte om 100 år”.

Det är inte första gången Kent Wisti säger detta. Han är inte heller ensam; undergångsstämningar präglar också andra skribenter och teologers texter och debattartiklar om Svenska kyrkan.

Men, hur svarar en på Wistis utsaga som han tycker sig se utifrån vetekornets lag och en samhällsutveckling där enhetssamhället och folkhemmet är borta, när vi egentligen inte kan veta någonting om framtiden? Kanske så här:

”I Malmö pekar moskéernas kupoler mot samma himmel som kyrkans 1300-talsspira. Här rör tempel och synagoga samma jord”. Det är Anders Ekhems ord, f.d. kyrkoherde i Malmö. Det är en hållning som bejakar samtidens mångfald.

Den kyrka som jag ser har en framtid och som också håller på att växa fram, är den kyrka som inte sluter sig utan går i dialog med det pluralistiska samhället i ärlighet och respekt. Dessutom: När andra i samhället sviker kan inte hon göra det. Hon måste fortsätta bry sig om flyktingen, ge stöd till ensamstående mammor, gå i Pride-parader och viga samkönade par. Möta människor i fysisk och psykisk utsatthet för att försöka ge hopp och se stråken av liv, trots allt. Svenska kyrkan har en viktig uppgift i samhället och kan inte lägga sig ner och dö.

Det finns ett motstånd mot denna dialogens kyrka på kultursidor, ledarsidor, sociala medier och i den inomkyrkliga debatten. Samhällsrelevansen uppfattas som politisk och politisk ska inte Svenska kyrkan vara. Det är tecken på andligt och religiöst förfall; kyrkan ska inte lägga sig i eller ägna sig åt samhällsfrågor. Men hur skulle vi kunna låta bli? Evangeliet kastar oss ut i vardagen och världen för att där stå emot rasism och populism. För att där, till den enskilda människan, förmedla uppståndelsens möjlighet.

Motståndet mot en tydlig samhällsrelevant kyrka vill jag se som en slags växtvärk. Trots det är det både tjatigt och energikrävande att behöva ägna sig åt att legitimera dialog, förändring och ställningstaganden. Det brådskar att ”landa” i en kyrka som kan ge liv och kropp åt vad det kan innebära att vara en kristen människa. Det behövs rannsakan och reformation för att bli hel.

Somligt måste dö för att annat ska leva. Den självupptagna kyrkan behöver till exempel dö för att ge plats åt öppenhet och tillit. Det är så lätt att sluta sig. Svenska kyrkan blir lätt en ankdamm med en slags överförd nepotism där det gäller att känna rätt personer. Ryggdunkande, enklavbildande och Jantelag borde inte höra hemma här.

Det finns en välsignelse i att Svenska kyrkan aldrig kan fungera som ett företag med krav på vinst och resultat. Men frågan måste ändå ställas: kan det också leda till passivitet och bekvämlighet och att vi ursäktar oss själva med diverse förklaringar till att vi inte testade Andens vind. Är det med passivitet och ursäkter vi får Svenska kyrkan att växa?

Kent Wisti talar om Svenska kyrkan som döende. Det är ett problem att vi ser oss som sjuka istället för att ta tag i utmaningarna. Att lägga sig ner för att dö vore att fly fältet. Lockande kanske, och det är möjligt att det är så det kommer att bli. Men dialogens kyrka kan leda till liv och energi. I dialogen finns ju också ömsesidigheten. Vad som än händer kommer Gud att fylla även framtiden med sin närvaro oberoende av Svenska kyrkan som organisation. Det vi i alla fall med säkerhet vet, hundra år framåt i tiden, är att både Wisti och undertecknad då har checkat ut.