Det finns anledning att ställa frågan; vilken kyrka? Att tala om kyrkan i största allmänhet är ganska ointressant och jag vill därför ge mig in i deras resonemang utifrån sjukhuskyrkans perspektiv.

I sjukhuskyrkan är mötet med en människa i fokus. På en roll up som är placerad utanför sjukhuskyrkans lokaler på Centralsjukhuset står det: ”Ibland rår vi inte över livet. Det är skört, det är sårbart. Sjukhuskyrkan finns som en samtalspart – öppen för alla – när de riktigt stora frågorna tar tag i oss”.

Livskriser och svåra händelser drabbar oss människor varje dag. När de inträffar blir vi utmanade i vår förmåga att stå ut med att livet inte blev som vi hade tänkt eller som vi hade önskat oss. Vissa händelser är så brutala att de för en tid totalt raserar vår trygghet och sammanhang. Sjukhuskyrkan är då en kyrka som många som har behov av hjälp vänder sig till.

Tvärtemot vad Karlsson Ambrose/Jönsson skriver,  så står vi inte handfallna inför möten med sköra personer med svåra diagnoser och vill att de ska ta kontakt med psykiatrin och/eller socialtjänsten. Vi frågar överhuvudtaget inte efter diagnoser och läser inte journaler. Vi bedömer inte om det är en ”frisk” eller ”sjuk” livskris. Jag håller med om att formuleringen på Svenska kyrkans hemsida om ”friska livskriser” är ett vagt begrepp som väcker följdfrågor om vem som är välkommen till samtal...                                                                                                                                                                                                                                                   
 I en byggnad intill sjukhuset finns den psykiatriska slutenvården. Här möter vi människor med psykiskt lidande, inte sällan med religiösa frågeställningar och gudstro. Det händer att människor ”förlorar kontakten med verkligheten” och lever med en psykos.
Ständigt, både dag och natt, påminns vi om människans och livets utsatthet, skörhet och om ”att det slinter i huvudet lite då och då”. Det blir särskilt påtagligt i ett samhälle som hyllar individualism, hälsa och lycka.

”Om man är både kristen och psykossjuk är man tyvärr ibland betraktad som konstig i båda lägren”, skriver Karlsson Ambrose/Jönsson. I sjukhuskyrkans sammanhang betraktas aldrig en människa som konstig. När vi står inför en människa, oavsett vem det är, kan vi fråga oss själva vem vi har framför oss. Är det en medmänniska?  Om det inte är en medmänniska, vem eller vad är det då? Finns det människor som inte är våra medmänniskor? Är inte historien tillräckligt full av exempel på vad som händer när vi människor börjar definiera varandra som något annat än medmänniskor?

Förståelsen för människor vars verklighet är väldigt udda är grundad i människosyn och etik snarare än i ”trosföreställningar som går över fattbara gränser”. Det handlar om människosyn, bemötande och om varje människas värde och värdighet. Det handlar om värnandet om en gemenskap och ett sammanhang som har bärighet i kanterna, bärighet för den som just nu är utsatt.

På bordet i ett av sjukhuskyrkans rum finns en ikon och i anspråkslös tystnad är den ett fönster och en dörr till det outsägliga, ett tecken på en gudomlig närvaro. Sjukhuskyrkan bärs av en tro, inte en kollektiv vanföreställning eller en idioti som ses på med förakt. I det mänskliga mötet finns Gud som omsluter med ömhet, det svaga likaväl som det starka, det sjuka likaväl som det friska.

Ann-Sofie Kamkar
Präst
Sjukhuskyrkan, Karlstad