Skilj inte mellan kyrkan och världen

Den pågående inomkyrkliga debatten som diskuterar Svenska kyrkans tro och teologi är kanske ett nödvändigt ont för att öka förståelsen för kyrkans politiska eller profetiska diakoni i världen. Några kritiserar dess liberala teologer eller kyrkans vänstervridning och beskriver en kyrka i förfall. En del tycks till och med mena att Svenska kyrkan varken är kristen, tror på Bibeln eller har någon riktig mission.

Personligen kan jag inte komma ifrån att hela Bibeln innehåller texter som präglas just av uppmaningar till fred, jämlikhet, rättfärdighet, rättvisa och medmänsklighet. Det måste även få konsekvenser för kyrkans politiska eller profetiska röst. Jag menar därför att det är Jesus budskap om kärlek, fred och medmänsklighet som är enda vägen till Gud.

Det kan väl inte vara någon viss religion eller nationalitet som Gud har utvalt för sitt rike. Jesus undervisning om Guds rike uppmärksammar särskilt orättvisorna mellan rika och fattiga och att det är genom kärlekens gärningar, som tron blir fullkomlig. Det blir särskilt tydligt i Jakobs brev. Jesus undervisning och hans omsorg om särskilt de fattiga och förtryckta gör att vi faktiskt skulle kunna se dem som Guds ”egendomsfolk”. Israeliterna ansågs som Guds egendomsfolk inte för att de var etniska judar utan för att de var slavar i egyptisk fångenskap och blev befriade.

Det säger mig att de som i dag hotas av krig, slaveri eller svält och måste fly för sin överlevnad, har en viktig profetisk roll i Guds mission. Jesus kommer alltså åter i en flyktings gestalt och blir ett tecken för världen att visa barmhärtighet. Om vi i detta läge stänger våra hjärtan för fattiga och främlingar är det egentligen detsamma som att säga att vi inte tror på Jesus.

Alltsedan romarrikets dagar på 300-talet har emellertid kyrkan varit alltför mycket lierad med världsliga makter och inte riktigt varit den profetiska rösten för Guds rikes kärlek och fred i världen. Den moderna organisationsexplosionen, särskilt sedan 1800-talet, har också lett till ökad splittring mellan olika kyrkor och religiösa organisationer. Guds rikes ”utbredning” får alltså inte förväxlas med nya missionsorganisationer eller större och fler kyrkor, utan handlar om att kyrkan som ”moralisk gemenskap” ska växa i fråga om kärlek, fred, rättvisa och förlåtelse. Det innebär samtidigt en allvarlig uppmaning till samförstånd mellan alla gudstroende för att världen ska tro.

Den verkligt stora profetiska utmaningen inför reformationsåret 2017 borde också bli att självkritiskt ifrågasätta den teologi som gjort åtskillnad mellan kyrkan och världen, vilket gjort att kyrkan varit överheten underdånig och därmed inte engagerat sig mot politiskt och ekonomiskt förtryckande strukturer. Korsets tecken uttrycker så tydligt att kärlekens evangelium handlar om att visa kärlek både till Gud och medmänniskan.

Nästa år är det alltså 500 år sedan Martin Luther spikade sina teser om avlatsbreven där de fattiga tvingades köpa frälsning för att finansiera byggandet av Sankt Peterskatedralen i Rom. I dag kan rika storföretag och även politiker hänvisa till kapitalismens affärsprinciper och den ekonomiska tillväxten som enda vägen för att utrota fattigdomen och rädda klimatet. Vilket bedrägeri! Det är ju girigheten som behöver utrotas.

Och vad gör vi i den lutherska kyrkan åt dessa villoläror som den moderna samhällseliten omfattar? Den nyliberala och egocentriska kapitalismen orsakar i dag allt större klyftor mellan rika och fattiga, som så småningom leder till krig och svält. Det i sin tur leder till än större flyktingströmmar och fler tiggare. Vi har egentligen all anledning att vara tacksamma för att Jesus som ”förklädd” till tiggare gestalt visar oss vad kärlek och medmänsklighet betyder för att få ett fullvärdigt liv.

Eskil Jonsson
Uppsala