I det paradigmskifte vi lever, när alla gamla värden är under omstöpning, ska då Svenska kyrkan tävla om att vara bäst i klimatfrågor eller i själavård, frågar sig Lars-Olof Landin och bejakar det som Timbro skriver i sin rapport.
Svenska kyrkan är en mäktig opinionsbildande organisation, i antal medlemmar överlägsen sina profana konkurrenter och kan även ekonomiskt ge de båda ledande organisationerna i den svenska korporativa demokratin, LO och Svenskt Näringsliv, en match. Även i media kvalar biskopar in bland tungviktarna; ärkebiskop Antje Jackelén hade förra året nästan lika stort mediegenomslag som Carola Lemne eller Daniel Suhonen. Men – kyrkans storlek och inflytande avspeglas inte i den mediala granskningen.
Detta faktum har givit Timbros förlag anledning att be Annika Borg och Eli Göndör att skriva en rapport, som presenterades i början av mars. Rapporten ”Omvägen om Gud” ifrågasätter huruvida kyrkoledningen har sina medlemmar med sig, när den agerar som opinionsbildare i debatten.
Gunnar Sjöberg, kommunikationschef i Svenska kyrkan, har kommenterat rapporten. Hans uttalande avspeglar med "pampig" retorik det långa avståndet mellan Kyrkostyrelsen i Uppsala och de 76 procent kristna sökarna, som utgör majoriteten i den sekulariserade (ogudaktiga) svenska befolkningen varav fortfarande cirka 60 procent är kyrkotillhöriga, men bara 1,5procent firar gudstjänst.
I det paradigmskifte vi lever, när alla gamla värden är under omstöpning, ska då Svenska kyrkan tävla om att vara bäst i klimatfrågor eller i själavård? Borde inte Svenska kyrkan satsa på att göra skillnad inom områden som växande alienation, ungdomsdepression samt behovet av integration och religionsdialog, där kyrkan har en unik legitimitet, istället för att marginalisera sig som ytterligare en röst i den breda åsiktskorridoren.
På vilket sätt är Svenska kyrkan kunnig att uttala sig i den komplicerade klimatfrågan frågar sig nog många, om man alls uppfattar kyrkans röst i klimatbruset. Betydligt fler förlitar sig på att Svenska kyrkan har unik kompetens att möta människor på det andliga planet och i kris. Kyrkan borde synas mycket mera i frågor som rör ”mänskliga temperaturhöjningar” och överlämna graderna i klimatet åt andra. Eller förlita sig på att naturen klarar sig själv, i förvissning om att det finns en större verklighet än den som alltför ofta debatteras.
Legitimitetsaspekten anser jag att Timbros rapport ”Omvägen om Gud” egentligen handlar om. Men det missar Gunnar Sjöberg helt i sitt i och för sig sakliga, men skygglappsförsedda uttalande. Avslutningsvis skriver Gunnar Sjöberg, ”välkomnar vi kritiska och självkritiska frågor, allra helst när de är väl underbyggda”.
Men hela hans uttalande handlar enbart om det han anser dåligt underbyggt i rapporten. Inte med ett ord berör han frågan om det växande avståndet mellan kyrkan och dess tillhöriga i en tid när ”skriet efter själavård” är smärtsamt att lyssna till för oss som hör det och dessutom känner ansvar för vårt humanistiska arv.
Lars-Olof (LO) Landin
Egen företagare och lekmannarevisor Stockholms stift
LÄGG TILL NY KOMMENTAR