Slarva inte bort religionen i skolan

Om en månad lämnar skolverket sitt förslag på ny kursplan för religionsundervisningen i grundskolan till regeringen. Men skolverket har redan testat sina tankar i en rad utkast. Många har reagerat kraftigt på att kristendomens roll i det svenska samhället knappt nämns. 
Andra applåderar. Som förbundet Humanisterna.
”Skolverkets förslag speglar på ett bra sätt vårt land i dag”, konstaterar Christer Sturmark och tre andra styrelseledamöter i förbundet Humanisterna i söndagens Svenska Dagbladet. Förtjusning kan delvis bero på att ”humanism” är ett av de få konkreta exempel som ges i utkastet på aktuella livsåskådningar i dagens Sverige.

Men både förbundet Humanisterna och vissa kristna kritiker av förslaget gör samma misstag. De blandar ihop den egna agendan med den kunskap om religion och livsfrågor som dagens unga behöver ha i bagaget, både nu och senare i livet.
Och de behöver ha en del. För vi lever i en tid där få svar är givna. Där mamma och pappas livsåskådning betyder allt mindre. Mitt eget val desto mer. Sekulära föräldrar ser sina barn växa upp som djupt troende och vice versa. Dessutom är religion och dess utövare vardagsmat i nyheterna.  

Därför behöver den gamla kursplanen uppdateras. Dagens barn behöver lära sig mer om både kristendom, islam, konfucianism och religionskritik.
Problemet är att skolverket senaste utkast knappast känns vassare eller modernare. Snarare vagare och obegripligare. Kristendom och islam omtalas i allmänna ordalag som världsreligioner medan humanism, nyandlighet och feminism beskrivs som aktuella svenska livsåskådningar. Skolverket får ursäkta, men även kristendom, judendom och islam är i högsta grad svenska företeelser i dag.
En tydlig tendens är också att religionens roll i samhället beskrivs i mer passiva ordalag. Religion beskrivs mest som ett fenomen vilket behöver läggas under lupp och förklaras. Dess roll i den svenska samhällsutvecklingen är nedtonad. Vilket blir märkligt av fler skäl. Hur ska elever då kunna bilda sig en egen uppfattning?   

Historiskt har dessutom kristendomen påverkat Sverige på ett sätt som ingen annan religion gjort. Det kan man gilla eller ogilla. Men det är lika fullt ett faktum. Och det gäller inte bara litteratur och musik, vilket är Humanisternas historietolkning. Utan hela samhällsbygget, inklusive många av våra grundläggande värderingar.
Att tona ner eller förneka kristendomens roll är lika begåvat som att beskriva Indien utan att nämna vare sig hinduism och islam. Utan den kunskapen blir Indiens nutidshistoria närmast obegriplig. Att förklara bygget av Sverige med enbart sekulär humanism är som att påstå att engelsmännen skapade Indien. Punkt.

Skolverkets utkast har också en tendens att beskriva religioner som först och främst en privatsak. Vilket bara är att beklaga. För religionen är en del av vårt samhälle. Och okunskapen får konsekvenser. Under 2008 ökade hatbrotten mot både judar, muslimer och kristna.  

Kunskap råder inte bot på all dumhet. Men det hjälper en bit på vägen. Sverige har allt att vinna på att grundskolans undervisning om religion och livsåskådningar är så allsidig och djup som möjligt. Den är alltför viktig för att slarvas bort.
Christer Sturmark har hävdat att kristen tro är fullt jämförbar med tron på tomtar och troll. Förmodligen är det mest ett retoriskt knep. Men om det speglar hans ärliga uppfattning behövs knappast något ytterligare argument för behovet av en fördjupad religionsundervisningen.

Dag Tuvelius
ledarskribent