Sluta hylla den anonyma fegheten

Julia Bjerleus präst i Strängnäs

REPLIK. Det allvarliga problemet med sexuella övergrepp, våld och våldtäkter har nu i #vardeljus händer förvandlats till en kampanj för en humorbefriad kyrka, där varje ord måste vägas på guldvåg.

Jag läser Anne Sörmans artikel om en postpatriarkal kyrka och undrar hur det egentligen är ställt med vår kyrkas företrädare. Vad hände med självsäkerheten, självdistansen och uppmaningen att gå ut och befria andra så som du själv blivit fri? Jag vill förtydliga att jag fullt ut står bakom kampen mot sexuella övergrepp och trakasserier. I synnerhet när det gäller barn och unga som utsatts av företrädare för kyrkan. Men Sörmans båda exempel rymmer inte något spår av vare sig övergrepp eller trakasserier.

Ett av de exempel hon lyfter fram är berättelsen från #vardeljus om en man i ett kyrkoråd som sitter i en bil tillsammans med en kvinna som är präst. Han sätter på sätesvärmen utan att fråga om lov och kommenterar det med att hon inte ska bli kall om det allra heligaste. Sörman gör en struts av ett fjun när maktanalysen går ut på att mannen är överordnad kvinnan och tar för sig, samt att han utövar våld (sic!) mot henne genom sin oombedda handling att vrida upp värmen.

Jag anser att Sörmans maktanalys är fel. Prästen är på många sätt överordnad en förtroendevald. Inte minst i situationen då de båda är på väg till en gudstjänst, som i sig bekräftar och befäster prästens roll som ledare. Han är en kyrkorådsledamot, visserligen arbetsgivare, men det är ett delat ansvar med många andra och han är inte hennes chef i det dagliga arbetet. Han har ingen makt att avsätta henne eller styra hennes arbete på något sätt. Han ska ge sig av till en gudstjänst med en präst, vara chaufför åt församlingens ledare.

Han tänker kanske på att hon, prästen, är heligt vigd av en biskop, att hon har fem års universitetsutbildning, att hon bär fina och dyra kläder, att hon kan så mycket om det andliga och är så verbal och lärd i sina predikningar. Dessutom har hon genom tystnadsplikten en del information om folket i församlingen som ytterligare spär på hennes maktövertag; vad vet hon till exempel om hans släkt och vänner? Kanske har hon fått höra något om honom via andra samtal?

Här sitter han nu med denna upphöjda präst och trots det obehagliga underläget ska han försöka ta lite socialt ansvar. Hans sätt att skämta är plumpt men rymmer också en del omsorg, förutsatt att det inte är högsommar när den utspelade dialogen inträffar.

Det finns, utifrån mitt sätt att se prästen som ledare, några olika sätt att visa på ett gott andligt ledarskap i en sådan situation. Det skulle vara enkelt att ta udden av hans plumphet, genom att bemöta kommentaren med samma skämtsamma ton: ”du behöver inte ta ansvar för min bak, det gör jag gärna själv!” eller ”tack för omsorgen, men du får gärna stänga av den där skinkgrillen igen”. Detta skulle vara att ta kommandot över situationen.

Man skulle också kunna tänka sig att den som mottog kommentaren och upplevde ett obehag faktiskt sa ifrån. Det skulle räcka med en allvarlig min och att med den myndiga stämma, som präster har särskild utbildning i sedan pastoralinstitutet, yttra orden: ”det där tycker jag inte är roligt!”. Så hade mannen fått syn på hur hans kommentar landade. Han hade kunnat få en chans att be om förlåtelse och upprättelse hade kunnat skapas redan i bilen.

Istället väljer prästen att sitta tyst (ja, för tystnaden är också ett val) och ändå, senare, anonymt berätta om händelsen. Är denna anonyma anklagelse i efterhand att vittna om försoningens hemlighet? Är det att vara en god andlig ledare? Blir Gud ärad av detta? Mannen som fällt denna kommentar kan givetvis läsa om den på uppropet, eller nu i Kyrkans Tidning, känna igen händelsen och bli bestört över vilka djupa sår denna förflugna kommentar skapat hos prästen. Att hon inte sa något! Hur skulle han kunnat veta?

Men inte bara han, utan även andra män som läser detta förstår givetvis budskapet: du skall icke någonsin vistas i enrum med en kvinna. Och om du ändå måste göra det, se till att aldrig skämta eller försöka skapa kontakt. All form av kommunikation med en kvinna kan vändas mot dig, så var tyst.

Min undran över ämbetsbärarna har att göra med alla de obekväma situationer som vi dagligen ställs inför. Hur ska man våga gå hem till en änkling i chock som kastar sig om halsen på prästen i förtvivlad gråt? Hur ska man kunna ta emot en missbrukare eller psykiskt sjuk människa för samtal, i alla fall om det är en man? Hur kan man våga sitta i ett stängt rum med en okänd man som kan ta sig för vad som helst, han kan ju även vara kriminell och kan säga vad som helst, inte minst med grova sexuella anspelningar?

Vill företrädarna för en postpatriarkal kyrka att prästvigda kvinnor bara ska ta emot andra kvinnor i själavård, bara vänder sig till församlingsmedlemmar som är kvinnor och bara konfirmera unga damer? Det är enligt min mening inget bra alternativ i en jämställd kyrka. Eller vill de avskaffa tystnadsplikten och se till att det slutna rummet aldrig skapas för möten mellan personer av motsatt kön? Inte heller detta är ett bra alternativ om vi tror på allas jämlikhet inför Gud.

Jag föreslår istället att prästerna använder något av den makt som följer med vigningen. Makt i sig är inte farligt. Makt är bara farligt om den används fel eller ännu värre: inte används alls – när rädda människor som fått massor av makt inte ens ser vad de utsätter andra för genom att rygga tillbaka och inte våga ta plats. Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.

Det allvarliga problemet med sexuella övergrepp, våld och våldtäkter har nu i #vardeljus händer förvandlats till en kampanj för en humorbefriad kyrka, där varje ord måste vägas på guldvåg. Istället för att vi gemensamt prövar oss fram, gör övertramp, säger ifrån, ber om förlåtelse och sedan går vidare mot nya möten – och vågar ta risken att bli lurade igen.

Som präster har vi lovat att förkunna evangeliet i ord och handling. Om vi tror oss klara av detta, om vi ska kunna stå upp för de förtryckta i svåra situationer, så kanske vi kan klara av att säga ifrån när någon sätter på sätesvärmen i bilen och när någon försöker löjla sig med ett gubbigt skämt.

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
Julia Bjerleus, präst i Strängnäs

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.