Social ojämlikhet och kyrklig ledarkultur

Ojämlikheten i inkomster och livsvillkor ökar nu i Sverige mer än i något annat av världens rikare länder. Från en så pass tung internationell organisation som OECD varnas för de sociala och politiska följderna av en fortsatt sådan utveckling.

När kyrkliga ämbetsbärare tillåter sig att ta emot löner som är närmare tre gånger högre än medianinkomsten står det inte bara i tydlig kontrast till vad Jesus och Nya testamentet har att säga om ekonomisk moral och om ledaren som en tjänare, utan handlar i högsta grad också om vilken roll Svenska kyrkan blir förmögen att spela i samhället. Förmågan till inlevelse i medmänniskans situation i en kontext där villkoren skärps för de mest utsatta underlättas inte av att man för egen del håller sig med inkomster på 60 000-70 000 i månaden. Att engagera sig för en socialt mer hållbar utveckling låter sig inte göras med trovärdighet om man själv är en del av den ökande sociala ojämlikheten.

Frågan måste ställas om inte de här aktuella lönenivåerna, med en välkänd formulering, riskerar att "allvarligt skada det anseende" som kyrkans ämbete bör ha - i synnerhet när det bedöms av dem som Jesus kallar sina minsta bröder och systrar.

I en kommentar till min egen artikel sattes tanken på att låta "kyrkan vara kyrka med det kristna budskapet" i motsats till ett socialt och samhälleligt engagemang. Denna motsättning är helt felaktigt. Tvärtom är det först när kyrkan verkligen är kyrka och tar det kristna budskapet och den gudstjänst som firas söndag efter söndag på allvar som det sociala engagemanget kan bli starkt och konsekvent.

Mellan liturgi och diakoni - uttryckt såväl i konkreta sociala insatser som i profetiskt opinionsarbete - råder ett oupplösligt samband. Som exempelvis uttrycks i det viktiga ekumeniska BEM-dokumentet ligger det långtgående "sociala, ekonomiska och politiska konsekvenser" i det bröd som bryts och delas i nattvarden: "All form av orättvisa, rasism, åtskillnad och brist på frihet utmanas radialt när vi delar Kristi kropp och blod". Detta har inget som helst med partipolitiska synpunkter att göra, utan kyrkan har en egen grund för social jämlikhet som bygger på evangeliet och på den kristna religionsutövningens absoluta centrum: nattvarden.

Från företrädare för andra kyrkor - inte minst från påven Franciskus - har fortlöpande kritik riktats mot den sociala utveckling som vi nu ser i Europa, där otyglade marknadskrafter sätter miljoner människors liv i misär och där mammon får spela rollen som Gud. Från Svenska kyrkans sida har det däremot i hög grad varit tyst. Kanske ligger en del av förklaringen i att sambandet mellan liturgi och diakoni har fördunklats, att allt färre deltar i söndagens gemensamma gudstjänst och förmår att se dess sociala konsekvenser.

Samtidigt har - tillsammans med de höga lönenivåerna - en slags märklig personkult skapats kring kyrkliga auktoriteter, där epitet som "massmedial", "karismatisk", "visionär" och liknande ymnigt flödar. Frågan är vad dessa epitet svarar mot i verkligheten när det gäller högre teologisk kompetens och förmåga att på ett mera djupgående sätt analysera och kommunicera med kulturen och samhället. En av flera risker med överdrivna förhoppningar på, och idealiseringar av, auktoriteter är att det skapar en falsk självbild och hämmar en öppen och levande diskussion om viktiga problem som måste tas itu med i kyrkan och i samhället.

Jag tror att Svenska kyrkan skulle kunna ha en viktig roll att spela i samhället framöver - inte minst när det gäller att utifrån grundläggande kristen människouppfattning bidra till att skapa en motrörelse till den oroväckande sociala utveckling som nu äger rum. Men för att det ska kunna vara möjligt krävs bland annat att Svenska kyrkan medvetandegör grunderna för sitt sociala engagemang, som ligger i det nära sambandet mellan liturgi och diakoni, bygger upp breda samarbeten där högsta kompetens tas i anspråk samt utvecklar en ledarkultur som är trovärdig evangeliet.

Tomas Fransson
teologie doktor och präst i Svenska kyrkan