Replik. Jag är inte konservativ och bakåtsträvare, skriver biskop emeritus Biörn Fjärstedt i en replik till Christer Hugo om att kyrkan behöver reformeras. Men kyrkan behöver nu blicka bakåt, på församlingsbildningarna i socknarna.
Tanken på en ny reformation för Svenska kyrkan börjar ta form. Det kan bli allvar. Christer Hugo, som självutsedd (väl?) talesperson för kyrkoetablissemanget försöker blanda bort korten, se Kyrkans Tidning nummer 24/2016.
Han beskriver dem som önskar en reformation som konservativa och bakåtsträvare. Det är mig han avser. Ingen ville väl i sin tid kalla författaren till texten i biskopbrevet Fattiga och rika för konservativ? Var bildandet av ”Förbundet för Kristen Enhet” konservativt? I kampen för sockerbruket på Gotland beskyllde Gotlands tidningar mig för ”agromarxism”. Så försök inte!
Reformationer hör till kyrkans väsen, just åter-formeringar. De förekom i det Äldre förbundets tid, Josias och Hiskias exempelvis. Gregorius den store genomförde en viktig reformation, även Clunyrörelsen och Johannes XXIII, som öppnade Andra Vatikankonciliet. Det saken nu gäller är strukturreformen med storpastorat och så vidare, kyrkostyrelsen med ett maktladdat kansli och kopplingen till de politiska partierna.
1959–1960 föreläste kyrkohistorikern i Lund Carl-Edvard Normann om Pfuffendorff. Urtråkigt, men redogörelsen för biskoparnas och prästerståndets uthålliga kamp under flera hundra år mot ett Consistorium Generale, en kyrkostyrelse under kungens kansli, fastnade. Det var en tysk idé, bekämpad redan av Laurentius Petri i Kyrkoordningen 1571. I reformerna på 1980-talet smögs den till sist in i alla fall.
Jag arbetade en tid genom den lutherska kyrkan i Indien. Som missionsdirektor följde jag kyrkornas utveckling i Zimbabwe, Sydafrika, Tanzania, Etiopien, Indien och Malaysia. Där de inrättade kyrkostyrelser med centrala kanslier såg jag hur de föll för kastväsendet och Indira Gandhis undantagstillstånd i Indien, stammotsättningarna och Mugabes styre i Zimbabwe, och inte klarade apartheidmotståndet i Sydafrika likt anglikanerna och katolikerna. I Tanzania med självständiga stift och i Etiopien med starka synoder, gick det bättre.
I ”Ärkutredningen”, om ärkebiskopsämbetets utformning, fick jag skriva en teologisk bilaga. Utredningen var tillsatt så att stiftet inte skulle delas. Jag fick koncentrera mig på att genskjuta försöket att införa en riksbiskop efter tysk och amerikansk modell, som tunga namn ville. Och vann argumenten så att ärkebiskopen ändå hade ett eget stift, alltså var biskop och inte chefsadministratör som i Chicago och Hannover. Fast vann? Detta har inget med ärkebiskoparna då och nu att göra, utan systemet.
Det system vi fick år 2000 är nästan övertydligt mönstrat på det svenska riksstyret kombinerat med ett kommuntänk. Inte lyckat av frukterna att döma. Nu behövs en tillbakablick på det som fanns före, men bara på det som tydligt frambringade det sköna: församlingsbildningen i socknarna med kyrkohusen, först romanska, sedan gotiskt skira. Oftast pärlor i bygderna.
Församlingarna hölls samman i ett stift med sin katedral, biskop, domkapitel och en katedralskola. Därifrån kan en reformation börja bygga framåt med uppmärksamma sidoblickar på kyrkorna ute i världen. Det finns också en stark känsla för ”Libertas ecclesiae”, kyrkans frihet, i den svenskkyrkliga medvetenheten. Den bevaras i mindre grupperingar men odlas inte i de partipolitiska kretsarna eller i kyrkokansliet. Tyvärr tvärtom.
Biörn Fjärstedt
biskop emeritus
LÄGG TILL NY KOMMENTAR