Senast har detta framkommit i två artiklar i Kyrkans Tidning. Det som beskrivs där är att förtryck förekommer samtidigt som man kan se en total avsaknad av en analys kring orsakerna. Låt mig därför ta upp någon av de bakomliggande orsakerna till rädslans kultur som jag upplever.

Att enbart säga att makten i sig är förtyckande räcker inte. Jag tror rädslan står att finna mellan de som bestämmer och de som är kritiska i en skillnad i bibelsyn, människosyn och samtalssyn.  Här har många kristna konservativa kritiker ett stort ansvar, då kritiken har haft främst konservativa avsändare. I debatten har ett par skällsord samlats: biskopar, kyrkopolitiker och kyrkokansli. Dessa ord har kopplats samman med markörer av typen: ”i fritt fall” och ”i gungning”. Sätt några av dessa ord till en rubrik på en debattartikel i Kyrkans Tidning och de konservativa kritikerna av Svenska kyrkan samlas kring den som flugor kring en sockerbit.

Hur kan jag då så självklart påstå att det handlar om konservativ kritik? Jo det finns en konservativ kausal ordning i resonemanget som lyder: Det var bättre förr och var det inte bättre förr så är det garanterat sämre nu! Vad ordet ”förr” står för är dock oklart. För vissa var förr innan 1958, för andra innan de homosexuella fick en plats i kyrkan. Det är inte åsikterna i sig som jag vill belysa i denna artikel utan hur de förs fram och vilka konsekvenser det ger.

Dock, artiklarna om förtryck föder en fråga. Är det så att kritiska röster tystas ner av makten? Är det så att de som inte känner sig ingå i Svenska kyrkans huvudfåra har anledning att vara rädda? Är det så att kyrkokansliet har ett eget NSA som läser av e-post, avlyssnar telefoner och har ett åsiktsregister på alla anställda i Svenska kyrkan?
Nej! Det handlar för mig åter om bibelsyn, människosyn och samtalssyn. Ofta hos de konservativa kritikerna, de som talar om kyrkan i ”fritt fall”, märker man en oresonlighet i synen på dem som inte ser på Bibeln på samma sätt som de själva samt att deras bibelsyn gör dem till bättre kristna människor.

Det gör att man får en bild att de som vet exakt vad Jesus vill, att de som vet att andra inte läser Bibeln, att de som alltid har teologiskt rätt är just oresonliga konservativa kristna som lägger sin bibelsyn som en mall som andra skall följa.  

När jag som relativt vanlig präst utan formell makt möts av argument som att jag inte läser Bibeln eller inte är rättroende, då ledsnar jag och slutar lyssna. Och det är här jag tror den största orsaken ligger till varför det finns en rädslans kultur i Svenska kyrkan. För jag tror att det är på samma sätt med biskopar, kyrkopolitiker, och kyrkokansli. När allt man gör är fel så slutar man lyssna, och den som kritiserar känner sig ohörd och därmed tystad. När de konservativa kristna om och om igen vill diktera samtalstonen med sin självpåtagna domsrätt i teologiska frågor – då slutar man lyssna för det känns så lönlöst. Jag säger inte att det är rätt men man orkar inte längre.
Därför är det så att om det odlas en rädslans kultur inom Svenska kyrkan så är det inte enbart biskoparnas, kyrkopolitikernas eller kyrkokansliets ansvar. När dessa människor bemöts som förstörare av kristen tro, då föder det en rädsla även där. Man känner sig så övervakad av konservativa kritiker som enbart förväntar sig ett dåligt arbete, att frimodigheten till slut tynar bort. Man ställer sig mitt i åsiktskorridoren och hukar och hoppas att man ska kunna leva sitt kall i kyrkan så oskadd som möjligt fram till pensionen.

Därför måste vi alla vända om. Jag kan förstå att det finns de som känner sig utanför och som sörjer detta. Men för att bis­kopar, kyrkopolitiker och kyrkokansli ska lyssna till alla så behövs uppmuntran och bekräftelse från alla håll.

Jag vill påstå att denna uppmuntran inte finns i debattklimatet i dag utan den inomkyrkliga debatten präglas av ”som man ropar får man svar”. Förväntar man sig enbart ont av andra så får man bara det som är ont av andra.

Anders Sterzel,
präst, Redvägs församling
i Svenska kyrkan