Partipolitik i kyrkan

Svenska kyrkan är utsatt för politisk kolonialism

De politiska partierna har varit mycket framgångsrika i att tämja Sveriges kristenhet. Det har varit ett av syftena med närvaron i Svenska kyrkan, anser debattör Björn Helgesson.

Efterkrigstiden var avkolonialiseringens tidevarv. Indien stod för startskottet genom att slå sig fri från Brittiska samväldet 1947. Den era som inleddes i början av 1700-talet gick i graven och ingen som reser till Indien i dag kan undgå att lägga märke till de spår britterna lämnat, inte minst språket. Nästan alla kolonialherrar gav upp sin överhöghet först efter betydande konflikter med de olika koloniernas egna befolkningar.

Inte sällan uttryckte européerna undran över att kolonins inhemska befolkning gav uttryck för sådan frihetsvilja och vrede. ”Vi som har haft det så bra tillsammans! Och vi som har gjort så mycket för detta land. Var finns tacksamheten?” undrade européerna. Blindheten för den egna ställningen var påfallande.

Den enskilde brittiske, franske och spanske tjänstemannen kunde förstås ha olika drivkrafter i sitt liv och kärleken till landet där man kommit att bo var ofta stark och äkta. Men kolonialmakten som sådan drevs knappast av kärlek. Kolonierna handlade om herravälde, om råvaror och marknad för egna varor, om strategiska baser och liknande.

De politiska partierna är i överförd bemärkelse kolonialherrar i Svenska kyrkan. De är härskare på främmande mark. Den enskilde kyrkorådsledamoten kan ha olika drivkrafter och många gånger äkta omsorg om kyrkan, men de politiska partierna som rörelser är klart medvetna om att det handlar om att utöva makt. Svenska kyrkan har inga rikedomar eller en organisation som man i dagsläget vill åt – så var det för Gustav Vasa 1527 men knappast i dag. Undantaget är ett antal kyrkorådsordföranden i större pastorat som berikar sig grundligt.

Däremot är Svenska kyrkan som Sveriges största frivilligorganisation en arena för opinionsbildning och ideologisk kamp. De politiska partierna, med Socialdemokraterna i spetsen, har i kyrkan drivit frågor om demokrati, om ordning och reda utifrån tio Guds bud och om svensk identitet med bevarande av kyrkobyggnaderna som kulturarv. Viktiga frågor som inte nödvändigtvis strider mot kyrkans ideologi men knappast är den kristna kyrkans centrum.

I centrum finns bara Jesus Kristus och han är helt ointressant för såväl Socialdemokrater som Sverigedemokrater. De och övriga partier är ju religiöst neutrala och bör så vara i vår pluralistiska samtid.

De politiska partierna har varit mycket framgångsrika i att tämja Sveriges kristenhet. Det har varit ett av syftena med närvaron i Svenska kyrkan. Läs gärna avhandlingen ”Nytt vin i gamla läglar: Socialdemokratisk kyrkopolitik under perioden 1944-1973” av Daniel Avunger (Församlingsförlaget 2006).

Svenska kyrkan är en koloni. De politiska partierna är förtryckande härskarmakter. Inte i kommun och riksdag, men i kyrkan. Kolonialtiden närmar sig nu sitt slut. Låt höstens kyrkoval bli det sista med partipolitiska inslag. Låt oss skiljas som vänner. När fransmän och britter bittert lämnade sina kolonier var deras avskedsgåvor inte sällan att de saboterade elförsörjningen genom att slå sönder ställverken eller att de hällde cement i avloppssystemet.

Politiker av alla färger: välj en annan väg. Gå frivilligt. Låt oss ta varandra i hand, tacka för den tid som varit, och sikta på fortsatt samarbete som två fri aktörer i det svenska samhällsbygget. Dubbelt medborgarskap behöver då inte vara något problem.

  • 5 Kommentarer

    Logga in för att kommentera

  • Larsa Rännar

    Det är inte alls konstigt de politiska riksdagspartierna nominerar kyrkans medlemmar till att styra kyrkans ekonomi. Det finns kyrkor i världen som bildligt talat skulle "döda" för att få ett så väl fungerande demokratiskt system som vi har i den svenska folkkyrkan.
    Bra är det främst för att det bygger på samma ideologi som format samhället.
    Gör man ett snabbt överslag av den förhållandevis ganska ljumma kritiken till nomineringsförfarandet så kommer man att finna att de som ropar högst är oxå dem vars ideologi knappt syns bland de förtroendevalda. Hade inte Nathan Söderblom gett arbetarrörelsen carte blanch 1914 och framåt, hur tror ni vår kyrka sett ut idag. Jag är så tacksam för detta. I de kyrkoråd jag suttit i har vi aldrig yppat några politiska ideologier. Vi har sjungit och bett inför varje möte.
    Så om riksdagen skulle funka på samma sätt funnes icke något bråk.
    Och du Björn nog är det väl kh som haft mage att skinna församlingen!

  • Larsa Rännar

    Det är inte alls konstigt de politiska riksdagspartierna nominerar kyrkans medlemmar till att styra kyrkans ekonomi. Det finns kyrkor i världen som bildligt talat skulle "döda" för att få ett så väl fungerande demokratiskt system som vi har i den svenska folkkyrkan.
    Bra är det främst för att det bygger på samma ideologi som format samhället.
    Gör man ett snabbt överslag av den förhållandevis ganska ljumma kritiken till nomineringsförfarandet så kommer man att finna att de som ropar högst är oxå dem vars ideologi knappt syns bland de förtroendevalda. Hade inte Nathan Söderblom gett arbetarrörelsen carte blanch 1914 och framåt, hur tror ni vår kyrka sett ut idag. Jag är så tacksam för detta. I de kyrkoråd jag suttit i har vi aldrig yppat några politiska ideologier. Vi har sjungit och bett inför varje möte.
    Så om riksdagen skulle funka på samma sätt funnes icke något bråk.
    Och du Björn nog är det väl kh som haft mage att skinna församlingen!

  • Verner Karlsson

    Den centrala meningen i Larsa Rännars replik är: "Bra är det främst för att det bygger på samma ideologi som format samhället" Här är det alltså helt okomplicerat att världen och kyrkan har samma ideologi. Hur kan en sådan kyrka verka profetiskt och samhällskritiskt? Men det är väl ingen uppgift för kyrkan enligt Larsa Rännar utan kyrkan ska hålla sig i skinnet och inte vara kritisk. Ett salighetsverk, en myndighet för sedlig fostran för att tala med socialdemokraten Arthur Engberg.

  • Verner Karlsson

    Arthur Engberg är för övrigt en mycket intressant person för den socialdemokratiska inställlningen till statskyrkan under 1920- och 1930-talen: Från att ha pläderat för en skiljande mellan stat och kyrka svängde han till att vilja behålla sambandet och dessutom motsatte sig han möjligheten att lämna kyrkan - för honom var det att vara svensk medborgare också att vara evangelisk-luthersk bekännande. Detta är den man som format den socialdemokratiska inställningen till Svenska kyrkan.

  • Thomas Lindquist

    Så sant !!Det är nog nu !!Löv'en o kompani verkar inte ge sig utan strid!!

Mer inom samma ämne
Partipolitik i kyrkan
Partipolitik i kyrkan
Partipolitik i kyrkan