För en tid sedan kom Världsnaturfondens senaste Living planet-rapport. Den visar att vi svenskar lever och konsumerar som om det fanns 4,2 jordklot istället för den enda blå planet som vi faktiskt har. Våra konsumtionsmönster är intimt knutna till utrotningen av djurarter. Sedan 1970-talet har beståndet av större djurarter halverats.

Trots att USA:s blivande president förnekar det rör vi oss hastigt mot en avgrund. Den som fortfarande tvivlar på det kan med fördel via Youtube se filmen ”Before the flood” med skådespelaren Leonardo DiCaprio som ledsagare.

Mycket av det som sker kan vi som enskilda med rätta känna oss maktlösa inför, men en hel del kan vi faktiskt göra. Det är dock lite si och så med viljan. Symbolhandlingar kan mitt pastorat sträcka sig till, men strukturella livsstilsförändringar som kryper under skinnet lyser med sin frånvaro.

Jag längtar efter ett kyrkligt ledarskap i min närmiljö som går före, inte ett som motvilligt släpas efter samtidens stora utmaningar. Jag utgör själv ingen stor förebild men ser inte några initiativ i mitt pastorat som utmanar mig att gå vidare.

Jag har redan solpaneler på mina tak men var finns de kyrkliga byggnaderna som glimmar blåa? Jag sopsorterar grundligt men i min församlings personalmatsal slängs – trots förslag om sopsortering – de flesta förpackningarna i en stor sopsäck (”man blir ju så kladdig av att diska matlådan man köpt”). Jag har övergått till i huvudsak vegetarisk kost då köttet är en stor miljöbov men blir hånad när jag föreslår att köttfri kost ska vara standard i Svenska kyrkan (”Jag får ont i magen av vegetariskt”, ”Kött är gott, ha-ha-ha”).

I somras utsattes Svenska kyrkan för en medial granskning kring diverse missförhållanden. I likhet med vilket multinationellt bolag som helst bemötte kyrkans informatörer kritiken skickligt, eller hukade i väntan på att stormen skulle gå över. Sedan fortsatte allt som vanligt.

Man fann även fortsättningsvis goda skäl att ge sig ut på personalresor med billigaste flyget utan att miljökompensera och de flesta av oss har förstås fått höjda löner även i år. Strömmen av utträden ger oss anledning att göra vissa ekonomiska justeringar över tid men all form av djupare självrannsakan har uteblivit. Att folk lämnar kyrkan därför att vi som anställda och förtroendevalda inte är trovärdiga i vår livsstil förnekas.

Nu är vi inne i adventstiden. Som vi alla vet är det en fastetid. Av det syns som vanligt inget spår. Vi talar om bön och bot – de fasta texterna tvingar oss – men få vet vad dessa ord betyder. Det är inget några ledare i kyrkan gestaltar i sitt liv. De stora betongpartierna styr i kyrkan som i kommunen.

Jag ser fram emot en ny affischkampanj i min egen stad med en vacker stämningsbild och ett välkomnande in i kyrkan för att lyssna på vacker musik eller dricka varm choklad. En kampanj som manar oss att sluta konsumera, att vända om från vår synd, kan man bara drömma om. Målet är att folk ska gilla kyrkan, inte att Jesu varma och stränga undervisning ska efterlevas. Då skulle vi ju vara tvungna att faktiskt ändra vår livsstil för att inte den rådande skenheligheten skulle bli alltför slående. Därför håller vi oss till stämningsbilder.

Vår kyrka är inget salt, det är en spegel av vår samtid. Därför förtjänar vi vartenda utträde. Var finns ni kyrkans ledare som har personlig resning nog att gå före och leda oss andra i en ny riktning? Jag kan inte upptäcka er.

Björn Helgesson

Örebro