Synd och ondska leder till döden

Webbdebatt: Blod, slakt, offer, synd och straff är några ord som lyfts fram på ett särskilt sätt den senaste tiden.

Antingen har vi svårt att förstå dem eller tycker de är på tok för hemska för att ta i våra munnar. Den senare uppfattningen tycks om inte annat delas av prästen Ulla Karlsson. Ett lamm som blir slaktat, hur kan det vara grunden för vår tro?
Jag skulle vilja nämna några bibliska grundsatser om just detta. Gamla testamentets samlade vittnesbörd visar att Gud gett människorna offren som möjlighet till försoning och återställande av det som människorna – inte Gud – gjort sig skyldiga till, det som på olika sätt har skadat relationen mellan människan och hennes skapare. Att djur offrades för detta ändamål förklaras i 3 Mos 17:11 (Heb 9:22): "Ty varje varelses liv är dess blod, och jag har gett er blodet för att ni skall stänka det på altaret och bringa försoning åt er själva. Blodet ger försoning, eftersom det är livet." Var och en som någon gång lidit av blodbrist kan säkert förstå kopplingen mellan blodet och livet.

Den hemska sanningen om att synd och ondska för med sig död som konsekvens (Rom 6:23) får här en dimension av att en oskyldig varelse lider och dör i den skyldiges ställe. Denne får i sin tur del av nytt liv, förlåtelse och upprättelse i kärleksrelationen. För att offret ska verka försonande för henne behöver hon dock först med sin egen röst ha bekänt det som offret var tänkt att gälla för (NJBC, s 64). "Då skall han, när han inser att han är skyldig till något av detta, bekänna den synd han har begått och bära fram gottgörelse för sin synd till Herren: … ett får eller get, som syndoffer. Prästen skall bringa försoning åt honom för hans synd … och han får förlåtelse." (3 Mos 5:5-7, 10)   

På försoningsdagen stod detta än mer i fokus som en nödvändighet för hela Israel (3 Mos 16, Heb). Översteprästen bekände då synder för sitt folks räkning och offrade två bockar, en som sändes ut som syndabock i öknen (med synderna) och en som fick sitt blod bestänkt innanför förlåten till det allra heligaste, på nådastolen, Guds egen tron. Då skulle Gud uppenbara sig där och låta allt detta bli försonat och förlåtet. I de för Kyrkan i allmänhet och kanske den lutherska traditionen i synnerhet så centrala verserna Rom 3:21-26 beskrivs Jesus själv som nådastol (1917 års övers. grek. hilastärion), vilket gör hans kors till den allra heligaste platsen för Guds försoning, förlåtelse och nåd. Här dör den gamle Adam för att den nya skapelsen i Kristus ska kunna uppstå. Grundprincipen är densamma: ett liv tas för att ett nytt liv ska kunna ges (vetekornets lag) samt att det behövs en insikt om och en bekännelse av det jag gjort mig skyldig till för att den totala och överflödande förlåtelsen ska bli min (1 Joh 1:7-10).

En avgörande skillnad mellan det första och andra förbundet är dock att det är en människa som tar en annan människas plats och att denna människa dessutom är Gud själv och därmed kan ge en fullkomlig rening och förvandling av människornas hjärtan."Han måste inte som de andra översteprästerna dagligen offra först för sina egna synder och sedan för folkets. Det gjorde han en gång för alla när han offrade sig själv." (Heb 7:27)
Hebreerbrevet, känt för sin djupa förståelse för det judiska, beskriver hur Jesus med sitt eget blod, inte med bockars eller kalvars, förmådde gå ända in i himlen och förrätta tjänst där på ett vida överlägset sätt än de jordiska tempelprästerna. Från denna position vädjar han för oss inför Fadern som en som vet vad det innebär att vara människa. "Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd" (Heb 4:15).

En annan skillnad mellan det första och andra förbundet är att Jesus ger sitt liv frivilligt. "Ingen har tagit det ifrån mig, jag ger det av fri vilja" (Joh 10:18). Han är alltså inte objekt för någon vred guds oberäkneliga vilja utan driven av samma utgivande kärlek som Fadern att ge befrielse åt de fångna och läkedom åt de slagna. Från Faderns perspektiv uttrycks det med meningar som: "Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder" (1 Joh 4:10). Subjektet i försoningsskeendet är alltså både Fadern, Sonen och Anden och objektet är borttagandet av synden, det som stod i vägen i relationen mellan Gud och människa (Dunn, J. D. G. 1998. The theology of Paul the Apostle, s. 214).

Storheten i Guds kärlek, makt och möjlighet blir då uppenbar i jämförelse med de grekiska gudarnas vid samma tid där man tänkte sig det omvända: människan som subjekt och guden som objekt som människan skulle blidka genom sina offerhandlingar. Med andra ord är det Gud själv som genom påskens händelser ger upprättelse åt den förtryckte och frihet åt den fångne och anledningen till allt detta är Guds oändliga kärlek till sina skapelser. Konsekvensen blir den gensvarande kärleken: "Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder" (1 Joh 4:21).
Ibland tar denna kärlek sig också uttryck i lidande, att liksom Jesus led för vår skull kan vi ibland också få lida för hans skull när vi vandrar hans väg. Detta ses som något positivt i Nya testamentet (Rom 5:3, 2 Kor 21:10) och är naturligtvis något helt annat än att som kvinna bli slagen av sin man och tro att man ska finna sig i detta, som om det skulle gagna evangeliets spridande i världen. All sådan orätt vänder sig Bibelns Gud emot i sin tydliga benägenhet att försvara den svage och förtryckte och ge denne hans eller hennes rätt.

Till sist: Jesu kors borde vara det mest hemska vi kan tänka oss, det värsta av tortyrredskap där allt ont på något sätt koncentreras till Jesus själv, av Bibeln kallad Guds lamm (Jes 53, Joh 1, Upp). Men om vi försöker se oss själva i relation till denne man och detta kors och kanske ana att detta har med vårt eget liv och vardag att göra på det mest fundamentala sätt, är det då inte värt vår fulla uppmärksamhet? När vi börjar ana verkligheten i att Jesus genomled allt detta onda och fasansfulla just för vår skull, för att vi skulle få befrielse från allt som binder oss och ett överflödande liv i den närmaste av relationer vi någonsin kommer att leva i, kan det då inte i stället väcka vår vördnad och tacksamhet? Se Guds lamm, som borttager världens synder; mysteriet framför andra som vi alltmer kan låta växa till inom oss. Med allt större förtröstan kan vi låta orden från Sv Ps 46 bli våra egna: "O, vilket under av kärlek, det var för mig som han dog."

Sandra Antonsson

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.