Ta bort delar av gudstjänsten som osar medeltid

Jag tror, att vad som så fördystrar reformatorn ingalunda är hans medkänsla för likar i nöd utan hans eget privata elände... låt detta botas, skriver Henry David Thoreau i Walden (1854). Varför tilltalar vi människor på ett så dystert sätt gudstjänstens inledning?

Enligt kyrkoordningen ska Svenska kyrkan vara evangelisk-luthersk, episkopal, rikstäckande, demokratisk och en öppen folkkyrka. Gudstjänsten är hela församlingens gåva och uppgift. Alla i församlingen är kallade att delta och komma med sina erfarenheter och livsfrågor till det gemensamma mötet med Gud. Kyrkorådet och kyrkoherden har gemensamt ansvar för gudstjänstlivets utformning och utveckling. Där ska kyrkohandboken (HB) fungera som gudstjänstens normerande text. I förslaget till ny HB 2016 finns flera alternativ till gudstjänstens inledning, den så kallade beredelsen. Denna del av HB-förslaget har fått mest kritik under remisstiden som förlängts till 15 maj 2016.

Gudstjänstens inledning har sitt historiska ursprung i den Augsburgska bekännelsen från 1530, baserad på kyrkofäderna Augustinus (354 – 430) och Luthers (1483 – 1546) tankar. Båda såg människans inre som alltigenom fördärvat. Luthers judehat blir tydligt i skriften Von den Juden und ihren Lügen, Om judarna och deras lögner (1543), refererad av Eskil Franck i Dagens Nyheter den 22 mars 2016.

Problemen med beredelsen förstärks av att den är placerad i gudstjänstens inledning, eftersom det är då församlingen definierar sig som gemenskap och skapar sin kollektiva självbild. I beredelsen förklaras kyrkobesökaren vara en ovärdig syndare, som måste befrias från synden för att möta sin Gud, skriver biskop Martin Modéus i Mänsklig gudstjänst (2005) och Eva-Lotta Grantén i Luther som utmaning (2008). Människor som möts av ett sådant tilltal – att deras inre är helt förmörkat av synd samtidigt som Gud förlåter allt – grips av ett djupt självförakt, varnar Magnus Malm i Som om Gud inte finns: en bok om sekularisering (2015). Författaren ifrågasätter hur det kommer sig att Luther efter 500 år fortfarande får stå oemotsagd, samtidigt som vårt land räknas som ett av världens mest sekulariserade.

Under den ångestfyllda medeltiden betraktades barnet som ont, det var under djävulens inflytande tills det döptes, dess vilja var ett uttryck för arvsynden och barn skulle därför agas. Den medeltida synen skiljer sig skarpt från evangeliets universella människosyn, uppmaning till medkänsla och råd att ta emot Guds rike som ett barn (Matt 18:3, Mark 10:13, Luk 6:37, Ef 6:12, Gal 3:28). Psykologiforskningen har visat att spädbarn har förmåga till empati, sympatigråter när de hör andra barn gråta och försöker trösta en person som ser ledsen ut.

Richard Dawkins begrepp ”hänsynslöst själviska gener” (The Selfish Gene, 1976) avfärdas av evolutionsforskare. Gener är inte själviska, lika lite som en flod är argsint: gener ar DNA-sekvenser, påpekar Frans de Waal i Empatins tidsålder (2009). Visserligen har människor en potential både för aggressivitet och samarbete, men majoriteten är altruistisk. Rapporter från andra världskriget har visat att bara en av fem amerikanska soldater sköt mot människor. I regel kunde soldaterna förmås till det först efter påtryckningar och sparkar från befälen. De övriga fyra var lika modiga, de trotsade faror, de räddade sina kamrater, men avlossade inte ett enda skott. Tvärtemot vad många politiska ledare hävdar styrs vi människor inte av konkurrens, girighet och maktkamp. Den ”evolutionära andan” och våra framgångar som människosläkte styrs snarare av samarbete och förmåga att dela med sig av resurser - girighet är ute och empati inne.

Vi vet i dag att projektionen är människans sannolikt vanligaste psykologiska försvarsmekanism. Vi projicerar våra inre konflikter och negativa tankar på vår medmänniska, de andra, för att upprätthålla vår självbild: dilemmat ligger ofta i betraktarens eget öga. Frågan är, i hur hög grad människors inre konflikter och projektioner fördunklat synen på medmänniskan genom historien? Det är viktigt att gå till källorna.

Den sedan drygt 100 år framväxande nya synen på Bibeln och det kristna livet går till källorna och stöds av en majoritet av världens bibelforskare. Det framväxande paradigmet beskrivs av Marcus J. Borg i The Heart of Christianity: Rediscovering a Life of Faith (2003), vars svenska översättning Kristendomens hjärta: att återupptäcka den kristna tron och leva ett helhjärtat liv (2015) refererades i Kyrkans Tidning nummer 36/ 15. Det tidigare paradigmets försoningsteologi går inte tillbaka till Jesus själv utan uppstod 900 år senare och den bokstavliga tolkningen av Bibeln uppstod först på 1600-talet som en reaktion på upplysningen.

Uttrycket ”Jesus dog för våra synder” var ursprungligen ett förkunnande av radikal nåd, inte en bokstavlig beskrivning av vare sig Guds ändamål eller Jesu kallelse. Människans egocentricitet och behov av utveckling till ett liv i samexistens med Gud och medmänniskor kan inte beskrivas med enbart begreppet synd. Om synden görs till en paraply-beteckning för mänsklighetens tillstånd leder det till att förlåtelsen blir dess enda universallösning. Och då blir det problematiskt, skriver Borg.

Bibeln ger flera förklaringsmodeller till mänsklighetens belägenhet: om vi är alienerade behöver vi förbindelse med livets ursprung, om vi lever i fångenskap behöver vi befrielse, om vårt hjärta är stängt behöver det öppnas, om vi vandrar i mörker behöver vi ljus, etcetera. Transformation, omvändelse, utveckling, handlar om beslutsamhet, inte om överväldigande skuldkänslor. Den framväxande nya synen på Bibeln och det kristna livet hänvisar till Jesu centrala budskap om Guds rike (Mark 1:15, 3 Luk.10:9, Luk 17:20, Joh. 3:5), människans möjlighet till transformation här och nu, och uppmaning att leva det viktigaste budet – att älska Gud av hela sin existens och sin medmänniska som sig själv (5 Mos 6:5, Matt 22:34, Mark 12:28, 1 Joh 4:20).

Det är tydligt att gudstjänstens inledning baseras på en medeltida tradition. Vi bör inte utsätta människor för denna destruktiva människosyn, utan formulera om inledningen enligt Bibelns förklaringsbilder. Boken Kristendomens hjärta: att återupptäcka den kristna tron och leva ett helhjärtat liv borde vara obligatorisk läsning för gruppen som ska fatta beslut om HB 2016. Och – eftersom Förenta Nationernas Barnkonvention (1989) ska genomsyra hela kyrkans arbete – så också de 100 berättelserna i De sista vittnena av Svetlana Aleksijevitj (2015) med förordet: "Jag bad dem om en enda sak: att minnas sina barnsliga ord. Sina barnsliga känslor. Att återvända till den tid då de fortfarande var änglar. För jag visste: detta kan inte berättas med andra ord."

Ylva Vladic Stjernholm