Opinion&Debatt
Debatt
Ta inte ifrån oss förlåtelsen!
Syndabekännelsens vara eller icke vara diskuteras i en artikel i
Kyrkans Tidning nummer 2/11. Artikelförfattarna påpekar att uppgiften
att formulera teologi inte bara åligger experter, utan att alla Svenska
kyrkans medlemmar har ansvar att påverka. Som icke-teolog och
gudstjänstbesökare vill jag lämna mina synpunkter.
Syndabekännelse och förlåtelse är för mig en omistlig del av gudstjänsten. Det väsentliga i detta är att vi får möjlighet att lägga av oss allt det som brister hos oss – alla våra synder – och ta emot förlåtelse och vila i Guds nåd. Att vi är syndare är inget som läggs på oss i syndabekännelsen, det vet vi redan, även om vi använder andra ord för att uttrycka det som brister hos oss.
Läs tidigare inlägg i debatten
Artikelförfattarna frågar vad som händer med vår självbild när vi gång på gång får höra att vi är syndare. Som jag ser det får vi inte höra att vi är syndare, utan vi får tala om att vi är det och höra att vi är förlåtna. Det viktiga är inte vad vi gör utan vad Gud gör. Brustenheten i våra liv försvinner inte genom att vi ber om förlåtelse, utan genom att Gud ger förlåtelse till den som ber om det. Tonvikten ligger inte på synden utan på nåden. I detta ligger en gåva som inte finns någon annanstans. Ta inte den ifrån oss!
I artikeln påpekas att östkyrkan inte har syndabekännelse i gudstjänsten utan att den där har sin plats i den enskilda bikten; det innebär att den har en annan plats, men ändå en central roll. Skulle vi ta bort syndabekännelsen ur den svenska gudstjänsten finns risk att den helt och hållet försvinner, eftersom vi inte har bikt som en naturlig del i vår kyrka. Det finns då risk att själva behovet av förlåtelse blir något främmande som tonas ner med följd att förlåtelsens gåva undanhålls människor.
Om vi inte behöver förlåtelse vad ska vi då med försoningen till? Då har Kristus dött förgäves. Kan en kyrka som inte lyfter fram syndabekännelse och förlåtelse kallas en kristen kyrka?
Kanske är den traditionella kristna terminologin svår för den som inte är van vid den, och skulle därför behöva ändras ; det är något som vi kontinuerligt behöver vara uppmärksamma på. Men det kan också vara så att det behövs ovanliga ord för att uttrycka det som är annorlunda. Kanske skall vi inte sträva efter att ta bort de kristna stororden, utan i stället försöka hitta nya sätt att levandegöra och förmedla deras innebörd. Men framför allt – låt inte våra svårigheter att formulera Guds budskap göra att vi tiger om det. Låt oss behålla möjligheten att i gudstjänsten lägga av vår synd och ta emot Guds förlåtelse.
Birgitta Giertz
Uppsala
Läs tidigare inlägg i debatten
Ska vi be om förlåtelse eller om förbarmande?
Artikelförfattarna frågar vad som händer med vår självbild när vi gång på gång får höra att vi är syndare. Som jag ser det får vi inte höra att vi är syndare, utan vi får tala om att vi är det och höra att vi är förlåtna. Det viktiga är inte vad vi gör utan vad Gud gör. Brustenheten i våra liv försvinner inte genom att vi ber om förlåtelse, utan genom att Gud ger förlåtelse till den som ber om det. Tonvikten ligger inte på synden utan på nåden. I detta ligger en gåva som inte finns någon annanstans. Ta inte den ifrån oss!
I artikeln påpekas att östkyrkan inte har syndabekännelse i gudstjänsten utan att den där har sin plats i den enskilda bikten; det innebär att den har en annan plats, men ändå en central roll. Skulle vi ta bort syndabekännelsen ur den svenska gudstjänsten finns risk att den helt och hållet försvinner, eftersom vi inte har bikt som en naturlig del i vår kyrka. Det finns då risk att själva behovet av förlåtelse blir något främmande som tonas ner med följd att förlåtelsens gåva undanhålls människor.
Om vi inte behöver förlåtelse vad ska vi då med försoningen till? Då har Kristus dött förgäves. Kan en kyrka som inte lyfter fram syndabekännelse och förlåtelse kallas en kristen kyrka?
Kanske är den traditionella kristna terminologin svår för den som inte är van vid den, och skulle därför behöva ändras ; det är något som vi kontinuerligt behöver vara uppmärksamma på. Men det kan också vara så att det behövs ovanliga ord för att uttrycka det som är annorlunda. Kanske skall vi inte sträva efter att ta bort de kristna stororden, utan i stället försöka hitta nya sätt att levandegöra och förmedla deras innebörd. Men framför allt – låt inte våra svårigheter att formulera Guds budskap göra att vi tiger om det. Låt oss behålla möjligheten att i gudstjänsten lägga av vår synd och ta emot Guds förlåtelse.
Birgitta Giertz
Uppsala
FLER NYHETER

Istanbul 2007, Familjen Kaplan samlade under bron där de ofta har sitt hem. Foto:Stefan Bladh
Senaste nytt från TT
> fler nyheter från TT- 22 maj kl 11:35 > Inrikes
- 22 maj kl 11:05 > Utrikes
- 22 maj kl 11:00 > Utrikes
- 22 maj kl 11:00 > Inrikes
- 22 maj kl 10:50 > Inrikes
- 22 maj kl 10:50 > Utrikes
- 22 maj kl 10:30 > Inrikes
- 22 maj kl 10:20 > Inrikes
- 22 maj kl 10:00 > Utrikes
- 22 maj kl 10:00 > Inrikes
Ekonomiskt bistånd till fattiga
Opinion & debatt
Senaste Krönikor
Håll dig uppdaterad
Prenumerera på vårt nyhetsbrev.
På Twitter
Via RSS
Via RSS
Nyhetsdygnet
- 22 maj kl 11:29 > Inrikes
- 22 maj kl 9:44 > Inrikes
- 22 maj kl 9:00 > Inrikes
- 21 maj kl 11:09 > Inrikes
- 21 maj kl 10:53 > Inrikes
- 21 maj kl 9:56 > Inrikes
Topplistan
- 16 maj kl 11:18 > Inrikes
- 18 maj kl 11:50 > Inrikes
- 16 maj kl 11:09 > Inrikes
- 16 maj kl 6:00 >
- 15 maj kl 20:45 >
- 15 maj kl 21:02 >


Skriv ut




