Kulturchefen på Dagens Nyheter, Björn Wiman, har träffande sagt om samtidens största dilemma, klimatkrisen: ”Alla vet, men ingen vill förstå”. Det handlar om oförmågan eller ovilja att inom nuvarande politiska system samla sig till tillräckligt kraftfull handling utifrån vetenskapssamhällets tydliga varningar. En färsk rapport av WWF säger enligt DN (23/3) att 37 procent av befolkningen har klimatångest och att 8 av 10 svenskar vill att politikerna skall ta frågan på större allvar.

Vissa tider är avgörande för utvecklingen. I sådana kristider måste man agera med kraft. Man kan inte själv sätta dagordningen. Men de stora frågorna måste hanteras. Klimatförändringarna, forskarnas påpekande om att planeten Jorden inte räcker till för vår exploatering av naturens resurser och de tilltagande konflikter och flyktingströmmar, som till en del hänger samman med dessa faktorer, visar att vi befinner oss i en tid som fordrar omprövning. Den måste ske utifrån IPCC:s rapporter och de allmänt erkända fakta kring de så kallade Planetära gränserna som Stockholm Environment Institute dokumenterat i ett världsvitt forskarlag.

Avgörande beslut måste fattas vid FN:s klimatmöte COP21 i Paris i december. Sverige har möjlighet att där ta på sig en betydligt mer pådrivande roll än regeringen hittills aviserat. Ett misslyckande innebär att vi ytterligare tappar greppet om utvecklingen – att miljö- och flyktingsituationen förvärras och att social oro och politiska konflikter på längre sikt tilltar i omfattning. Effekterna av dessa känner knappast nationella gränser.

Sverige har unika möjligheter att gå före. Vi har gjort det förr. Vårt internationella inflytande i förhållande till landets storlek är exceptionellt. Nobelprisens hemland respekteras för solid spetskunskap inom modern naturvetenskap. Dag Hammarskjölds grundläggande arbete som förnyare av FN-systemet och Alva Myrdals framgångsrika kamp mot kärnvapenupprustningen förpliktar oss att göra det allra mesta av vår position i världen. Vi är vitt kända för vår miljöteknik, framsynta demokrati och vana att ta internationellt ansvar.

Förväntan på vårt land är stor i sammanhang där man hoppas att någon skall våga bryta mönstret där alla skyller på varandra. Om vårt land med vårt demokratiska system och tekniska kunskaper på miljöområdet skulle våga ta ledningen i ett partiöverskridande samarbete byggt på IPCC-rapporternas tydliga krav kunde hoppet börja stiga att Europa och även resten av världens nationer  kunde enas kring en tillräckligt långtgående handlingsplan.

Det finns inga partipolitiska poäng att vinna på ett sådant samarbete. Klimatfrågan handlar om moral och är därför en god politisk grund. Det handlar om vår relation till Moder Jord, jordens fattiga och morgondagens generationer. De handlar också om att till varje pris bevara vår empati och mänsklighet den dag verkligt stora flyktingströmmar uppkommer på grund av klimatförändringarna. Det är ovärdigt och antiintellektuellt att blunda för den prekära situation världen hamnat i.

Inom kyrkorna vet vi väl att de stora utmaningar som ligger framför oss är av existentiell och andlig art.  Den sista IPCC-rapporten lyfter också upp frågan till detta plan. Vi måste därför börja bemästra vår själviskhet i utbyte mot ett någorlunda drägligt liv för framtida generationer. Vi kan inte med bibehållen självrespekt fly från den fundamentala sanningen att vi lånat vår jord av barn och barnbarn och därför måste återlämna den i beboeligt skick. I Paris måste genomgripande beslut fattas om utsläppsmålen efter Kyoto.                          

Salt eller spegel? När svensk kristenhet framöver uttalar sig inför våra politiker och agerar inför detta ödesdigra möte är det mångas förhoppning, att man verkligen vågar leva upp till sin unika profetiska kallelse i frågan.        

Per Larsson

kyrkoherde emeritus

Västerås