Tacka Gud för ateisterna!

Hej vad det går: Förra veckan ryckte kompositören och riksateisten Björn Ulvaeus ut till de kyrkliga skolavslutningarnas försvar. ”Jag ser fram emot att få höra mina barnbarn sjunga sommarpsalmer i kyrkor många år framöver. Det får ingen ta ifrån mig”, skriver han i Expressen.
Han tycker att psalmerna och kyrkolokalen står för tradition, mystik och förundran. En dag som denna behöver man inte ta ställning till hela Gud-å-Jesus-grejen. Och alla som känner sig kränkta i sin (o)tro av att befinna sig på fel ställe har helt enkelt inte fog för sin uppfattning.

Kors i taket, hade man kunnat skriva om det inte varit så opassande. Ändå är detta utspel bara ännu ett exempel på hur kyrkan gynnas av att humanisterna flyttat fram sina positioner. Debatten har onekligen vitaliserats. Typiskt nog följdes Björn Ulvaeus artikel av en skur av kommentarer och blogginlägg. Halt och tonläge varierar förvisso, men teolognamn som Paul Tillich och Elaine Pagels skymtar förbi. Och en och annan bidrar till att problematisera begrepp som ”kristen mytologi” och ”religionsfrihet”.

Ett större religiöst utbud leder till ökad religiös efterfrågan, enligt en religionssociologisk teori. Ju fler alternativ det finns att välja på, desto fler människor engagerar sig. Det här har man konstaterat både i stor skala (USA är det bästa exemplet) och på små orter. Sverige har på senare år fått många fler muslimer, det har bidragit till att öka mångfalden av livsåskådningar. Men det har också i högsta grad de profilerade ateisterna gjort.

Boksläpp som Richard Dawkins Illusionen om Gud och Michel Onfrays Handbok för ateister har gjort religionsfrågorna hetare, mer synliga. Förbundet humanisterna förmedlar att livsåskådning är livsviktigt. På detta sätt bildar ateismen en fond för kyrkan att avteckna sig mot. Det religiösa alternativet blir tydligare när motsatsen inte är lojt ointresse utan aktiv, engagerad icke-tro.
Christer Sturmark, karismatisk ordförande i Förbundet humanisterna, vittnar ofta om hur svårt svenskarna har för ateismen. Den uppfattas enligt honom som hård och okänslig. Ett omväga stöd för oss kristna, som annars vant oss vid att framställas som debila drömmare.

Man kan kanske inte beskylla Christer Sturmark för att vara den mest nyanserade av debattörer. Humanisterna tar gärna till storsläggan mot den bokstavligaste bibeltolkningen, den mest marginaliserade traditionen. Kristendom av KG Hammar-typ – betydligt mer representativ för Svenska kyrkan – försöker de få underkänd gen­om guilt by association. Detta ska man försöka undvika att bli förolämpad av. Ta det i stället som en utmaning att svara med andra mynt: ännu mer vässad argumentation, ännu fler nyanser. Kyrkan kan tacka Gud för alla chanser att få ventilera sina kärnfrågor. Med såna fiender behöver man inga vänner.

Brita Häll

Rekyl 1: Björn Ulvaeus slår an en ny ton i debattenEfter att ha läst andra artiklar signerade Björn Ulvaeus gläds jag över att han i denna debatt har en nyanserad syn på religionsfriheten och kyrkorummet. Ulvaeus verkar förhålla sig till kyrkan som svenskar gör mest. Tradition är ett starkt skäl för folk att tillhöra Svenska kyrkan. Kyrkorummet har en viktig funktion i vårt kulturarv. Det är möjligt att det kommer att ändras med tiden, men just nu är det så. Även mystiken är viktig för Ulvaeus, liksom för många som söker sig till kyrkorummet.

”För mig berättar rösterna som ekar mellan väggarna om de rika kristna myterna och jag bryr mig inte ett vitten om den historiska sanningshalten”, skriver Ulvaeus. Visst, det är helt rimligt. Inte ens de flesta av oss kristna tror på allt. Vi har ett förnuft som vi bör använda för att pröva vad som är hållbart och etiskt försvarbart. Det finns i de kristna berättelserna, liksom i andra religiösa berättelser, något allmän­mänskligt som förenar oss, oavsett tro. Med dessa nya tongångar från en framträdande profil inom Humanisterna kan jag ana en ny blomstertid komma.

Susanne Wigorts Yngvesson

Rekyl 2: Kyrkan lyckas inte flytta fram sina positionerBjörn Ulvaeus stämningsfyllda och reflekterande artikel grep mig med stor ödmjuk respekt. Kyrkans Tidnings ledare andas däremot det bottenläge i självförtroende som Svenska kyrkan lider av. Tyvärr har inte humanisternas framryckningar bidragit på minsta sätt till att Svenska kyrkan flyttat fram sina positioner. Högmässan är nedläggningshotad. Alla siffror pekar nedåt. Jesus framstår tyvärr ofta som en trendneurotisk gummigubbe, ständigt beredd att anpassa sig till – vad som helst.
Men det är fint att de gamla kyrkorummen väcker sådana känslor som Ulvaeus uttrycker i det av honom översatta poemet. Jag unnar många att få göra samma erfarenhet.

Jag önskar att Svenska kyrkan ville tvätta kyrkans fönster rena – så  att de blir fönster mot den barmhärtiga evigheten. Då skulle nämligen 2010-talsmänniskan med sin ryggsäck av blygrå förtvivlan finna en plats där man utan att bli förnedrad skulle kunna säga sitt: Herre förbarma dig över mig – och veta att sucken ur djupen når fram. Då skulle den som hjälplöst ser sina sår få möta en kärleksfull sårad Gud som innesluter våra sår i sina och läker dem.

Om kyrkan som Kyrkans Tidning skriver nu har alla chanser i världen att ventilera sina kärnfrågor – och det är alldeles sant, så handlar det just om att med fritt mod sprungen ur en egen erfarenhet låta det mest mänskliga och mest gudomliga ansiktet som kyrkan känner lysa för den som slinker innanför kyrkporten. Det är så kyrkan flyttar fram sina positioner. Något annat sätt har aldrig funnits och finns inte.

Bo Brander