Dop

Teologi är mer än att läsa innantill

Det som är undantag kan inte ge upphov till generella regler, och den kyrkorättsliga verkligheten är överordnad den enskildes upplevelse, skriver debattören.

Den dopdebatt som nu förs i Kyrkans Tidning är enligt min mening något förvirrad. Jag vill mena att biskopsmötet för ett korrekt och konsistent resonemang om Swedenborgskyrkans dop.

Man kan naturligtvis inte endast betrakta Swedenborgskyrkans dopformel skild från samfundets teologi i övrigt. Denna kyrka har en annan syn på bland annat treenigheten och försoningen, och kan således inte mena samma sak som exempelvis Svenska kyrkan alldeles oavsett vilken dopformel som kommer till användning i det sammanhanget. Att det finns människor i Svenska kyrkan som tror som swedenborgarna, eller har sin bakgrund där, förändrar inte detta faktum.

Ytterligare en del som förvirrar är att många debattörer använder begreppet ”giltig” på ett knepigt sätt. Giltig är en kyrkorättslig term, inte en ontologisk. Att förklara ett dop som giltigt innebär primärt att man känner igen tillräckligt mycket för att identifiera och erkänna det som ett dop. Ett dop, liksom en kyrkas vigningstjänst, kan ju betraktas som giltigt i en eller flera kyrkor men inte i en tredje.

Kring de rekvisit som ska vara för handen för att dopet ska kunna erkännas som giltigt finns det en hyggligt bred ekumenisk konsensus: det ska ske i rent vatten och utföras med formeln ”I Faderns och Sonens och den helige Andes namn”. Ett dop i mjölk eller Cocacola är således inget dop alldeles oavsett formel, men heller inte ett dop utfört i rent vatten med någon annan nytestamentlig formulering. Detta är en fråga som är större än Svenska kyrkan.

Giltigheten, förstådd kyrkorättsligt, handlar alltså primärt om de yttre rekvisiten. Det betyder att man kan erkänna dop utan att därmed erkänna exakt den dopteologi som det andra samfundet har. Så är det i hög grad när det gäller den romersk-katolska kyrkan, och lutherska och kalvinistiska kyrkor, som ju inte förstår dopets innehåll helt liktydigt.

Möjligtvis är det med denna utgångspunkt som diskussionen om Swedenborgskyrkans dop kan föras vidare, och då med utgångspunkt i de problematiska invändningar jag nämner inledningsvis.

För det tredje blir det som alltid förvirrat och starkt förenklat när biblicismen gör entré. Teologi är lite mer än att läsa innantill. Nya testamentets böcker är inte kyrkoordningstexter, utan snarare nyckelhål in till en historisk situation. Ibland är den situation eller händelse som beskrivs bindande för kyrkan, ibland inte – men poängen är att det alltid är kyrkan som avgör när.

Kyrkohistorien är full av märkliga, misslyckade och faktiskt också felaktiga försök att läsa fram en idealbild, eller att kopiera vad man tror vara en nytestamentlig ordning. I Nya testamentet finns exempelvis ingen nattvardsbön eller liturgisk ordning, utan dessa har vuxit fram successivt. Den äldsta bevarade nattvardsbönen är från den utomkanoniska skriften Didaché från 100-talets början, och i den saknas instiftelseorden.

Det betyder inte att ett nattvardsfirande utan instiftelseord i dag är vare sig giltigt eller godkänt. Detsamma gäller olika nytestamentliga dopformler.

Det är naturligtvis olyckligt när enskilda personer kommer i kläm, där egna eller andras tidigare livsval ger upphov till komplikationer senare. Sådana situationer måste hanteras i egen ordning. Det som är undantag kan inte ge upphov till generella regler, och den kyrkorättsliga verkligheten är överordnad den enskildes upplevelse.

När det finns tveksamheter kring en persons dop, eller då man inte vet om personen är döpt (som kan vara fallet med adopterade barn), har kyrkan ett sätt att hantera detta, nämligen att döpa sub conditione. Dopet inleds då med orden: ”Så vitt du inte är döpt, döper jag dig…” Detta skulle lösa eventuella tveksamheter, och är heller inte att betrakta som ett omdop.

Fakta: Debatt

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Mer inom samma ämne