Tidsplanen viktigare än innehållet?

Är tidsplanen viktigare för ärkebiskop Antje Jackelén än själva innehållet i handboken och därmed våra gudstjänster? I en tid då gudstjänstlivet verkligen behöver all tänkbar inspiration, gagnar det då kyrkan att framöver arbeta utifrån en handbok som vi vet från början är ofullständig? Frågorna ställs av Maria Löfberg och Johan-Magnus Sjöberg, båda verksamma som kyrkomusiker och tonsättare.

Vi blev båda glada och kände oss stärkta när vi fick ta del av det öppna brevet till biskopsmötet och kyrkostyrelsen kring behandlingen av musiken i handboksprocessen. Det var självklart för oss att skriva under denna för oss viktiga text. Vår glädje förbyttes tyvärr i besvikelse när vi såg ett publicerat svar från kyrkostyrelsens presidium med ärkebiskop Antje Jackelén i spetsen. Vi hoppas och tror oss ha missförstått budskapet i deras svar. Det öppna brevet syftade ju enbart till att få till stånd ett samtal där företrädare för vår yrkeskår egentligen för första gången under hela denna handboksrevision skulle få presentera sin egen bild av läget. Det kan väl inte vara så att kyrkans biskopar inte kan avsätta en mötestid för att samtala om den gudstjänstmusik som föreslås normeras för kanske decennier framöver?

Vår spontana bild är att presidiet knappast kan ha erhållit en rättvisande bild av den senaste fasen av kyrkohandboksrevisionen. Det måste vara av yttersta vikt för både kyrkan och deras förtroende att inblandade tjänstemän verkligen låter dem fatta kloka ställningstaganden utifrån en adekvat verklighetsbeskrivning. Särskilt måste detta vara viktigt när dessa frågor berör så många av kyrkans medlemmar genom en intensiv medierapportering. Presidiet förklarar att de (måste väl i praktiken innebära tjänstemännen) har lyssnat till kritiken. Med tanke på hur högljudd den varit känns motsatsen osannolik. Lika viktigt som att lyssna är hur man förhåller sig till kritiken.

Förmodligen beror delar av många kyrkomusikerns ihärdiga kritik på att deras synpunkter inte verkar tas emot på allvar eller användas som en positiv möjlighet till förbättring. I kommunikation med kyrkans egna anställda är strömlinjeformade och hurtfriskt positiva pressmeddelanden inte alltid förtroendeskapande. Den musikaliska kompetensen i arbetet sägs nu ha förstärkts, en fråga som diskuterades vid det åberopade seminariet i Sigtuna där vi både medverkade. Vi är båda FST-anslutna tonsättare av ny kyrkomusik men arbetet vid seminariet rörde inte vårt expertområde. Temat var istället främst den gregorianska sången och med all respekt för våra goda kollegor från olika församlingar hade ingen av de deltagande en expertkompetens på just detta område. Frågan är egentligen rätt uppenbar: Är man verkligen expert inom gregoriansk sång och liturgihistoria så är man i normalfallet verksam vid ett universitet och inte i en församling. Med tanke på vilken bredd som idag krävs för att vara församlingsmusiker är det mer eller mindre omöjligt att dessutom förväntas ha tillräckliga specialistkunskaper för en handboksrevision.

Vår bild är att det vid seminariet fanns en konsensus att kyrkan under en längre tid saknat tillräcklig kunskap inom detta specialiserade område och att ett större forskningsarbete hade varit nödvändigt. Eftersom även handboksrevisionens handläggare föreföll dela denna uppfattning var vi förvånade över beskedet att det nuvarande förslaget först ska antas som gällande handbok. Först därefter kommer det kunna finnas tid att genomföra det så att säga nödvändiga ”förarbetet” till samma handbok. Tågordningens logik är inte helt uppenbar. Att med denna revision som utgångspunkt över huvud taget hävda sig ta något kulturarvsansvar är helt enkelt oseriöst.

Självfallet kan ingen begära att presidiet i kyrkostyrelsen har egen detaljkunskap kring liturgisk musik och med all respekt för att de inte getts en heltäckande bild av sakernas tillstånd: Vilken syn på vårt församlingsarbete och våra församlingars gudstjänstliv uttrycker ett svar som i praktiken innebär att vi varje söndag ska arbeta utifrån en handbok som vi från början vet lider av kvarvarande brister? Ärkebiskopen vill liksom vi se en kyrka som utstrålar gudstjänstglädje. Är nu tidsplanen för henne viktigare än själva innehållet i handboken och därmed våra gudstjänster? I en tid då gudstjänstlivet verkligen behöver all tänkbar inspiration, gagnar det då kyrkan att i decennier (?) framöver arbeta utifrån en handbok som vi vet från början är ofullständig?

 

Maria Löfberg, kyrkomusiker och tonsättare

Johan-Magnus Sjöberg, kyrkomusiker och tonsättare

 

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.