Det är för många alldeles uppenbart att Svenska kyrkan befinner sig i en allvarlig kris. Alla siffror pekar nedåt.
Gudstjänstdeltagandet – det mest genuina uttrycket för kristen tro alltsedan fornkyrkan – minskar kontinuerligt. Dopsiffrorna, konfirmandläsningen och de kyrkliga vigslarna går i samma riktning. Alltjämt är det en majoritet människor som låter sig begravas i Svenska kyrkans ordning, oroande därför att kyrkan i första hand borde ägna sig å de levande.
Samtidigt ägnar sig Svenska kyrkan åt allehanda spektakulära byggnadsprojekt. När det gäller domkyrkor finns det knappast någon gräns för vad renoveringarna får kosta. Allt detta sker samtidigt som många kyrkobyggnader används i mycket liten utsträckning och församlingarna inte riktigt vet vad församlingshemmen ska användas till.
I detta krisläge är det inte underligt att det blir problem med chefsrollen i församlingarna. Visserligen blir kyrkoherdarna allt färre och alltmera välbetalda, men de får allt svårare att upprätthålla sin andliga auktoritet och sin chefsroll.
Detta beror också på den oklara maktfördelningen inom Svenska kyrkan. Hur stort inflytande har egentligen kyrkoherdarna i Svenska kyrkan och vilken är kyrkopolitikernas roll i en komplex situation?
Det kyrkomötet borde göra skulle vara att tillsätta en kriskommission för att vända på alla stenar. I en sådan kommission borde teologerna vara i majoritet.
Lars Edvardsson
Teol dr, kyrkoherde emeritus
i Göteborgs Vasa
LÄGG TILL NY KOMMENTAR