DEBATT. Det är inte otron som ska definiera tron eller ställa upp villkoren för vad som ska göras i en kristen gudstjänst, anser debattör Kai Larsen.
Först när jag läste artikeln av Agneta Lejdhamre i Kyrkans Tidning nummer 12/17, blev jag lite fnissig. Hon har helt rätt! Om man läser trosbekällelsen i gudstjänsten finns det risk att man ökar främligskapet för dem som vill ha något annat än en kristen gudstjänst.
Men ska dessa inkluderas i sammakomsten måste nog även en hel del annat också rensas ut: uttrycket Gud, vår Fader - med stort F - är knappast en produkt av Aristotelse "rent vetenskapliga" syn på barnalstrande, utan vi ber i stor glädje med det uttryck som Herren - med stort H - Jesus har lärt oss.
Lejdhamre har också rätt, menar jag, när hon tar upp det ekumeniska argumentet att hålla fast vid hävdvunna formuleringar. Det innebär verkligen även ett ifrågasättande av kvinnliga prästers och samkönade vigslars ara. Och, inte helt oväntat, en del andra seder och ordningar som har smugit sig in i vår svenska kyrka.
Nej, snarare är det ännu viktigare i vår postmoderna tid att ha med trosbekännelsen som en "kvalitetsmarkör", så att de som är med vid gudstjänsten kan veta vilken religion som praktiseras. Och därmed vilken gud som tillbeds.
Kyrkans trosbekännelser - som inte står i konflikt med varandra - är snarare ett slags "staket". Det som är utanför eller motsäger bekännelsen kan inte längre kallas kristen tro och den som inte kan bejaka den uppmanas till omvändelse eller att jobba vidare med sin klentro.
Jag får läsa med och delta i Gudsmötet även om jag inte förstår allt, men det är inte otron som ska definiera tron eller ställa upp villkoren för vad som ska göras i en kristen gudstjänst.
Så blir läsandet av trosbekännelsen i högmässan ett missionsincitament i en sammankomst vars främsta uppgift annars är att åstadkomma ett folks möte med sin levande Frälsare och Gud.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR