Kyrkohandbok

Tvingas biskopsmötet lyda?

DEBATT. Biskoparna har inte rösträtt vid kyrkomötets beslut om förslag till en kyrkohandbok. Därför är det nödvändigt att biskopsmötet klargör i vilken roll de agerar kring kyrkohandboken, anser lektorn Tomas Appelqvist.

Den 16 mars publicerade Kyrkans tidning en artikel om att biskopsmötet förklarat det ”ogenomförbart” att kyrkohandboksförslaget brukas som ett tillägg tillsammans med 1986 års kyrkohandbok.

Frågan är dock vad som avses: Att det av principiella skäl skulle vara omöjligt att ha en kyrkohandbok med ett kompletterande tillägg är i sig en orimlig ståndpunkt: Till 1986 års kyrkohandbok finns redan fyra stycken sådana tillägg, utgivna mellan 1989 och 1993.

Det är nog i grunden omöjligt att argumentera för att man av princip inte skulle föra till exempel ny mässmusik till kontinuerligt uppdaterade tillägg – som komplement till Svenska kyrkans traditionella musik.

Detta har också flera biskopar föreslagit i senaste remissomgången. Per Eckerdal och Göteborgs stift föreslår att gudstjänstmusik B-E samlas i en separat bok för snabbare uppdatering och utbyte av det som snabbare förlorar sin aktualitet. I Linköping skriver Martin Modéus: ”Vi ser då helst att dessa [gudstjänstserier] inte fastställs av kyrkomötet utan att alla 5 istället blir tillägg till 1986 års handbok som ändå på det hela taget fungerar bra.”

Strängnäs stift med Johan Dalman föreslår att endast texterna till serierna B-E ska antas, medan Härnösands stift med Eva Nordung Byström menar att vare sig texter eller musik från dessa serier ska antas i handboken.

Som svaren om musiken visar sig biskoparna, som Svenska kyrkan i stort, oeniga i frågan. Johan Tyrbergs svar med Lunds stift leder till samma slutsats som det svar Antje Jackelén tidigare lämnat därifrån: ”2016 års reviderade kyrkohandboksförslag kan inte antas i den föreslagna utformningen.”

Visby stift med biskop Sven-Bernhard Fast menade då också att det vore omöjligt att gå vidare utan att ta hänsyn till ”den hårda men pregnanta kritik” som riktats mot förslaget.

Dessa tydliga svar skapar förvirring om hur ”biskopsmötets” uppfattning formuleras. Har några biskopar fastslagit en enda linje som deras kollegor måste stå bakom, eller tillämpas omröstning? Vad innebär det för biskoparnas trovärdighet, inte minst som representanter för sina stift, om de inte tillåts stå fast vid sina egna uppfattningar? Uttalar sig en biskop inom ramen för sitt ämbete främst som företrädare för sitt stift eller som en anonym röst i ett kollektivt biskopsmöte?

Biskoparna har ju inte rösträtt vid kyrkomötets beslut om förslag till en kyrkohandbok. Därför framstår det som nödvändigt att biskopsmötet klargör i vilken roll de nu agerar kring kyrkohandboken. Är deras utspel en personlig synpunkt, eller är det ett försök att binda upp de folkvalda?

Den rimligaste tolkningen är att biskopsmötet föregriper sitt kommande arbete kring kyrkohandboken i läronämnden. Även detta vore dock tyvärr problematiskt och förvirrande, särskilt när uttalandet framhåller att en ordning med tillägg skulle kunna ”äventyra sakramentsförvaltningen”.

I så fall undrar man om temamässorna i tillägget från 1993 har gjort detsamma och hur biskopsmötet ser på att Svenska kyrkan sedan 2012 har använt sig av föreslagna nattvardsböner som inte bara av revisionsgruppens ledamot Jan-Olof Aggedal (KT 13/17) förklarats ligga utanför vad som är en säkerställd luthersk nattvardsteologi.

Biskopsmötets uttalande att ”parallella ordningar och kyrkohandböcker skulle äventyra sakramentsförvaltningen” är uppseendeväckande i ljuset av den lutherska traditionens grundläggande syn på kyrkan och dess sakrament. Luther själv betonade i samband med sina gudstjänstordningar att församlingar och stift bör göra egna lokala utformningar.

Kyrkans enhet ligger för Luther definitivt inte i att man följer en gemensamt antagen liturgi. Tvärtom, i den Augsburgska bekännelsen (art. 7) fastslås med emfas att ”för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är inte nödvändigt att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt är lika”.

Att sätta en gemensam liturgisk ordning framför teologisk enighet framstår om något som ett uttryck för den romerska ritualism reformationen kämpade mot. Så har också det tvåspråkiga Borgå stift i Finland två handböcker, med delvis olika teologiskt innehåll, utan att uppleva några hot mot det sakramentala livet.

För den biskop som verkligen söker värna luthersk sakramentsförvaltning är dock ett tillägg kanske inte den främsta lösningen. Varför inte istället anamma Carl–Axel Aurelius förslag om en förlängd provperiod med det befintliga förslaget?

På tre år skulle Svenska kyrkan få tid att arbeta igenom sin äldre musik, ta fram ny musik – och mest avgörande – föra samtal om vad det innebär att vara ense om ”evangelii lära och förvaltningen av sakramenten”.

Mer inom samma ämne
Kyrkohandbok
Kyrkohandbok