Om profetisk kraft saknas i gudstjänsten riskerar ringning mot oliktänkande att bli fullkomligt harmlöst, anser Mattias Lundberg.
Det förefaller som att Ahlqvist, Ahlqvist och Hollertz, Kyrkans Tidning nummer 29/30-18, i stort är helt ense med min inlaga. De betonar det olämpliga i ringningen i Visby, och att denna riskerar att skada anseendet för kyrklig ringning över huvud taget. Och eftersom deras egen ringning i Jönköping skedde i samband med en gudstjänst, så är det helt inom det klockbruk som jag förespråkade i min inlaga.
Därmed är det svårt att se att den senare skulle kunna tolkas som ”rigiditet i förhållningssättet”.
På en punkt är vi ändå tydligt oense. Att gudstjänstfirande skulle vara ”harmlöst”, som skribenterna skriver, tycker jag visar på en uppgiven situation hos författarna och en syn på gudstjänst och liturgi som är bekymrande för både samtid och framtid.
Att ställa ”profetisk diakoni” mot gudstjänstfirande låter med förlov sagt som en ogenomtänkt orientering i gudstjänst- och kyrkolivet. Måste man ringa i klockorna för att den profetiska kraften ska kännas som på riktigt?
Är inte detta en förtunnad och utspädd förståelse av såväl liturgins drama, som av diakonins, förbönens och förkunnelsens transformerande kraft? Varur hämtas de profetiska elementen i aktivism eller ”profetisk diakoni”? Från någon annan källa än gudstjänsten?
Begreppen har varit på modet (med viss rätt) under ett par decennier, men hur profetisk blir egentligen diakonin om gudstjänstens mysterium är ”harmlöst”? Om profetisk kraft saknas i gudstjänsten riskerar ringning mot oliktänkande tvärtom att bli just fullkomligt harmlöst.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR