Utvisa inte kristna konvertiter

Sverige utvisar kristna konvertiter till Afghanistan, trots att både svenska utrikesdepartementet och FN:s flyktingkommissariat UNHCR konstaterar att landet saknar religionsfrihet och att konvertiter riskerar dödsstraff i landet. Grunden till beslutet fattas också på synnerligen svaga grunder, där den asylsökandes tro ifrågasätts för att hon eller han inte har en tillräckligt hög kunskapsnivå om sin tro.

Enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter har var och en rätt att byta religion och att utöva den, bland annat genom gudstjänst. Men i Afghanistan råder inte religionsfrihet. Det konstaterade svenska utrikesdepartementet för ett decennium sedan och inget tyder på någon förändring sedan dess. Ändå fortsätter Sverige att utvisa kristna konvertiter till just detta land, utan hänsyn till vare sig deras mänskliga rättigheter eller den påtagliga livsfara som detta försätter dem i.

Enligt FN:s flyktingkommissariat UNHCR har nämligen en person som blir påkommen med att ha konverterat från islam till exempelvis kristendom tre dagar på sig att ångra sig. Om så inte sker ska personen avrättas genom hängning, i enlighet med den sharialagstiftning som tillämpas i Afghanistan. Och skulle det inte gå fullt så illa betraktas en konvertit i vilket fall som helst som en skam för den egna släkten och stöts därför ut, med alla de risker det innebär i ett land där just släkten är det enda sociala skyddsnätet i praktiken.

Situationen påverkar inte minst de många ensamkommande afghaner som anlände till Sverige hösten 2015. En del av dessa började upptäcka kristen tro redan i Iran, som de eller deras föräldrar först flydde till. Andra har gjort det sur place, det vill säga efter ankomsten hit till Sverige. Enligt UNHCR:s riktlinjer ska dock inte tidpunkten för konversionen i sig göra någon skillnad i bedömningen av asylbehovet.

För kristna kyrkor är dopet ett tecken på Guds kärlek och kan ske utan någon längre period av undervisning. Men i en situation där den som vill döpas är asylsökande konvertit är i dag de allra flesta av oss medvetna om att det är ett ännu större och kanske också kostsamt beslut, som kan klippa banden till den egna kulturen och släkten. Vi tror och hoppas därför att det inte sker lättvindigt i något sammanhang, utan att varje sådant dop handlar om en djupt grundad, personlig övertygelse över tid.

Därför framstår det också för oss, som präster i Svenska kyrkan, märkligt att de intyg om konversion som vi skriver till Migrationsverket verkar väga lätt i verkets bedömningar av asylskäl, mot bakgrund av såväl utrikesdepartementets som UNHCR:s bedömningar av läget för konvertiter i Afghanistan.

I stället är det, vid det här laget, väldokumenterat att Migrationsverkets handläggare ställer kunskapsfrågor till asylsökande konvertiter på en nivå som en vanlig svensk konfirmand skulle ha stora svårigheter att klara av. Enligt UNHCR:s riktlinjer är dock den sortens frågor vare sig nödvändiga eller ens alltid användbara.

Flyktingkommissariatet rekommenderar därför att asylprövningen bygger på frågor om vägen till tro, hur viktig den tron är för den asylsökande och hur den påverkar det egna sättet att leva och de egna värderingarna. För den som exempelvis regelbundet deltar i ett gudstjänstliv skulle därmed en utvisning till Afghanistan innebära en allvarlig inskränkning av religionsfriheten bara där, eftersom en sådan möjlighet inte längre skulle finnas efter ankomsten dit. Och om inte det räcker är det alltså inte svårt att hänvisa till den överhängande risken för dödsstraff.

Det enda rimliga är därför att Migrationsverket omedelbart stoppar alla utvisningar till Afghanistan av kristna konvertiter.